Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 13. Slungaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Jag märker nog, att redan från början under denna
sköna morgon kommit ett stänk med som icke hör
till det riktigt jordiska solskenet. Och jag hade ändå
en sådan längtan efter att känna det varmt om kin-
derna och daggigt på vägkanterna och tänka med
kajorna att här är gott att vara och här ha vi hemma,
och se byn vakna som den vaknat i hundra år och i
tusen år och hälsa på solen som en gammal bekant,
väl förtrogen med dess knog och gamman.
Jag är rädd att det sken som föll över skräddarens
taklök var alltför vitt och överklart för att vara endast
från vår gamla morgonsol. Det blir ibland en spricka på
himlen, så att en metafysisk strimma kommer igenom,
alldeles som de strålar, vilka i psalmboksträsnitten
sköto ut från Gud Fader och föllo ned över jordens
krets. Och då blir jorden så liten för mig, att jag
ser hela kulan på en gång. Och då hålla människorna
upp var med sitt och, precis som om man drog dem
med en tråd, vändas deras ansikten at det håll som
skenet kommer ifrån, och Frisken vilar på sin spade
och Anders stannar mitt i skrattet, och allesammans
våra andra vänner var på sitt vis, och Prosten star
med handen för ögat som om skenet vore honom för
starkt. Men det släpper igen, gudskelov, trådarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
