Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wallen. Woxtorps socken, Hööks härad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som är olydig, och hugga af dem en hand eller fot". Efter Elfsborgs intagande hade
Krummedig öfverbefälet derstädes till 1498. Under påföljande fredsår finna vi honom
sysselsatt med sitt embetes och egna angelägenheters vårdande. Samma år synes han
mot pant af Svante Stures gods i Halland lånat honom penningar och sänder d. 2 Juli
från Köpenhamn presten herr Jacob med 1000 mark danskt till Sture. Sedan denne,
jemte några af Sveriges riksråd, i Wadstena d. 20 Juli 1501, uppsagt konung Hans tro
och lydnad, utbröt upproret i full låga. Småningom öfvergingo äfven konungens svenska
vänner på Sturens sida. Kommendanten på Elfsborg, Erik Eriksen Gyllenstjerna, till
hvilken konungen ännu i September hyste det förtroende, att han uppmanade Krummedig
att med honom rådgöra om landets försvar, tillsände konungen d. 12 Januari 1502 sin
uppsägelse, sedan han likväl dessförinnan gjort sig försäkrad om likstämmiga tänkesätt
hos Lödöses borgerskap. Krummedig erhöll straxt derpå befallning att belägra Elfsborg
och uppbränna Ny Lödöse, men med sina svaga stridskrafter, ty Bohus garnison utgjorde
endast 100 man, kunde han intet uträtta, helst Knut Alfson, som gjort gemensam sak
med Sten Sture, i Februari inryckte i Westergötland för att undsätta Erik Gyllenstjerna.
Ehuru Krummedig erhöll någon förstärkning bibehöll sig likväl Elfsborg tilldess prins
Christian med en större truppstyrka dit anlände och tvang Gyllenstjerna d. 17 Juni att
kapitulera mot fri afmarsch för sig och besättning. Men då denne derefter begaf sig till
den vid Lerum under Knut Alfsons befäl stående Westgöta-bondehären, blef han
öfverfallen och såsom förrädare ihjälslagen. Det kom straxt derefter till en allvarsam fäktning
mellan prins Christian och Knut Alfson, dock utan afgörande. Danska arméen drog sig
tillbaka till Bohus, och Knut Alfson, efter att hafva hemförlofvat Westgötarne, återvände
till Norrige, hvarest han från annat håll hotades. Ty Henrik Krummedig hade, då Bohus
icke längre var i fara, anförtrott slottet åt sin svärfader, Jörgen Rud och sin hustru Anna,
samt i slutet af Juni med några fartyg begifvit sig till Aggerhus, som innehades af Knut
Alfsons trupper. Men angreppet afslogs. En del af Krummedigs soldater, till större delen
skottar, blefvo slagne, några afseglade till sitt hemland och Krummedig måste med
förlusten af tre större fartyg draga sig tillbaka till Marstrand. Men redan de första dagarne
af Augusti finna vi honom åter framför Tönsberg, som han intog, hvarifrån han begaf sig
till Aggerhus’ slott, som han från sjösidan bloquerade, under det att Mathias Olson inneslöt
det från landsidan. Emellertid lät han sammankalla allmogen, som lofvade att med hvar
sjette man möta för Aggerhus. Knut Alfson var äfven nu i Norrige, men istället för att
med väpnad hand undsätta Aggerhus, sökte han utdraga på tiden och inlät sig i
underhandlingar. Ett sammanträde mellan honom och de kungliga embetsmännen beviljades
och lejdebref utfärdades med vilkor, att Knut Alfson skulle infinna sig i Opslo med endast
100 mans följe; att från fästningen intet utfall under tiden fick ega rum samt att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
