Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag vet ej om jag tröttnat, Hugh, men jag känner någonting
oroligt inom mig.»
»Ja, för min skull vill jag ej, att du på något sätt skall känna
dig bunden här, Luscombe. Vi kommo öfverens till börja med, som
du minns, att hålla i hop, men nu sedan isen är bruten och vi
kommit oss i gång, kan hvilken af oss, som vill, taga renseln på rygg och
gifva sig af efter annat arbete. Vi äro icke nykomlingar nu längre.»
»Det är en militärstation vid Fort M’Kayett, och jag ämnar
utföra min plan att taga värfning», sade Luscombe. »Jag skall känna
mig lyckligare som kavallerist än som något annat. Det är sant,
att solden ej är hög, men det gör ingenting; det går fortare att
avancera här än där hemma, och man har för öfrigt ej tillfälle att
göra af med penningar ute på slätterna. Det påstås, att
indianerna äro oroliga, och lifvet där borta skall erbjuda litet eggelse,
under det att här ej finns någon alls. Men det’är ledsamt att lämna
dig, Hugh.»
»Låt inte det hindra dig!» sade Hugh. »Naturligtvis blir det
tråkigt, när du är borta; men då du har dina planer och jag icke
har några, skulle det ändå en gång komma därhän; och, som jag
sade, nu sedan jag öfvervunnit min känsla af att vara främmande
här, så är det troligt, att jag ej kommer att stanna länge efter dig.»
Följande dag tiilkännagaf Luscombe för Pawson sin af sikt att
lämna honom vid veckans slut.
»Jag är ledsen, att ni lämnar mig», sade denne, »men jag har
väntat det. Det är det svåraste här ute, att ingen stannar vid ett
arbete. Ni har ändå stannat längre än de bruka. Ger ni er också
af?» frågade han, vänd till Hugh.
»Icke nu», svarade Hugh, »men om ett par veckor. Ser ni, man
lär sig ingenting här.»
»Det är sant. Men hvad säger ni om att fara upp till sågen?
Det är annat slags arbete. En af karlarna klämde sin hand i
lördags och kan ingenting göra på en tid.»
Hugh mottog med glädje anbudet. Han skulle ha funnit det
mycket ledsamt utan Luscombe, men genom att få ett annat arbete,
kände han kamratens afresa mindre tungt. Han skulle få lära en hel
del och vistas bland nya kamrater och hafva mycket att passa på.
Vid veckans slut begaf sig sålunda Luscombe ut på sin långa
färd till Fört M’Kayett, och sedan for Hugh på måndagsmorgonen
till sågen med en lastvagn, som på lördagen kommit med timmer.
Spannet utgjordes af ett par vackra mulåsnor och ett par hästar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
