Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Texas, undantagandes naturligtvis utvalda ridhästar. Hundra
dollar för en häst är ett högt pris här i landet, men två par
mul–åsnor vore icke för mycket betalade med åtta hundra dollar. Man
har icke något besvär med mulåsnor: de springa ej bort, om man
släpper dem lösa, och de sätta aldrig af i vild flykt som hästarna,
om de ej blifvit illa uppfostrade. Och det finns lika mycket
förstånd hos en mulåsna som hos ett helt tjog hästar, och det veta
hästarna själfva. Därför, om det är en mulåsna i en hel hjord med
hästar, tager hon ledningen, och hästarna följa efter henne.
Därtill fatta mulåsnorna tillgifvenhet för hvarandra, hvilket hästarna icke
göra. Vid ett kreatursmöte får man se, att parhästarna icke hålla
sig till hvarandra, utan blanda sig med de öfriga, men om det finns
-ett mulåsnepar bland mängden, håller det troget i *hop.»
»Jag hade den föreställningen, att mulåsnor voro envisa.»
»Nå ja, icke vill jag neka för att de ha sina lynnigheter ibland,
men för det mesta kommer det sig af att de blifvit illa behandlade.
Men behandla en mulåsna väl, och hon skall i de flesta fall
uppföra sig väl. Det vet du, Pete, gör du inte?» — och därmed gaf han
djuret ett lätt slag på halsen med piskan, hvarpå det svarade med
att helt lekfullt sätta bakdelen i vädret och sparka bakut, hvilket
kom Hugh, att hastigt draga in sina ben, som han haft hängande
fram på vagnen. »Du är en skälm, Pete», sade formannen. »Nu
han I fått pusta ut. Rycken upp er nu, till dess vi komma upp
bland bergen!»
Som om de förstått, hvad han sade, föllo de in i kort traf, och
smällen af piskan väckte hästarna till lif. Denna takt hölls ej länge,
ty marken började stiga. De kommo nu in i en dalgång mellan
två rader kullar och började snart att köra uppför en knagglig väg.
Denna blef brantare och brantare, och Hugh var glad åt att få
stiga af och gå framför. Ibland ledde vägen öfver bara klippan,
som var så slät och hal, att dragarna knappast fingo fotfäste. Sedan
slingrade den längs sidan af en kulle, där marken på ena sidan var
mycket högre än på den andra, så att det föreföll Hugh, som skulle
en lastad vagn oundvikligen stjälpa och rulla ned i dalen nedanför.
Ibland körde de ned i en brant hålväg och sträfvade så upp igen på
andra sidan. Höjderna voro här bevuxna med endast små träd och
buskar — de stora träden hade redan blifvit fällda. Slutligen kommo
de till en ström, som flöt genom en klippig hålväg.
»Nu äro vi framme», sade körsvennen, och femtio alnar längre
bort syntes sågen, en mycket primitiv byggning med ett vattenhjul.
Hen ty, Rödskinn och Coivboys. - 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
