Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ill
aktat att draga landsvägen från Riga och intill Pernau och Refle. Och efter vi väl kunna
tänka, att hans kärlighet hafver nu på denna tiden många främmande med sig, både po-
lacker och andra, som hans kärlighets furstinna äro följaktiga och våra saker äro ännu
icke komna till något vänligt beslut och ändskap med kongl. värde i Polen**), utan vi stå
ännu i uppenbar fiendskap tillhopa med honom, efter som eder derom väl veterligt är;
derför måste man sig väl förese och på alla saker god akt och tillsyn hafva, att oss med
sådant sällskap icke något farligt måtte oförseendes tillfogadt blifva. Och vilje vi för den
skull eder härmed gunsteligen förmanad hafva, att I derpå ett nöjaktigt och tillbörligt
uppseende ville hafva och icke instädja hans kärlighet på slottet i Refle, ej heller låta
honom i staden starkare inkomma än 20 till 30 stark till det högsta.
Det var hos hertig Johan, som Stålsköld nu ämnade söka skydd för sin brud på
samma gång som han ville viga sin klinga åt hertigens tjenst.
Första delen af deras resa var särdeles behaglig; men efter några dagar började
böljorna blifva] högre, vinden skarpare och snart-uppkom en häftig storm, hvilken slun-
gade fartyget såsom ett nötskal från den ena vågtoppen till den andra. Ett häftigt åsk-
väder med täta blixtar satte de resande i den yttersta förskräckelse. Faran ökades be-
tydligt derigenom, att fartyget nu hunnit så långt, att det gungade i närheten af de finska
skären. De sågo derför omkring sig icke allenast brusande böljor, hvilka dånande höjde
sina skummiga hufvuden, utan äfven spetsar från undervattensklippor, mot hvilka vågorna
med raseri bröto sig.
Fartyget var nu nästan omöjligt att styra. — Besättningen och de resandes fruktan
ökades och inom kort inträffade det fruktade, fasansfulla ögonblicket:
Fartyget stötte med oerhörd kraft emot en klippa och gick läck, samt fyldes af
vatten och började sjunka.
Pumparne satte sig i rörelse; men allt var förgäfves. Vattnet strömmade in i
allt större och större mängder och det vaggande fartyget sjönk allt mer och mer. Den
olyckliga besättningen upphäfde förtviflans rop och den ene efter den andre försvann
i djupet.
Stålsköld, som ansåg sig och sin brud Vigda åt döden, fattade Ebba om lifvet
och tryckte henne till sig, utropande.·
”0, du förlorade, älskade flicka, du deltagarinna i alla mina olyckor, som nu rusa
till sitt slut, låtom oss vörda Försynen och välsigna den, hvars hjerta en gång torde blöda
öfver vårt oförtjenta och olyckliga slut. Jag känner ingen minskning i mitt hopp om
evigheten. Jag känner ditt hjertas obefläckade oskuld och min egen dygd. En kärlek,
sådan som vår, kan icke göra oss ovärdiga en evig lycksalighet. Jag underkastar mig
Försynens nådiga vilja och önskar, att jag skulle kunna styrka ditt hjerta genom mitt
hopp, att all vår jordiska motgång skall förvandlas i en evig sällhet!”
*) Så kallade konuçg Erik konungen af Polen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
