Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114
Han och Vimpel fattade årorna och rodde af alla krafter för att kunna komma
i lä bakom den förutnämnda klippön.
Men det var förgäfves. Vågornas kammar började blifva allt hvitare och hvitare,
dånet blef starkare och blixtarne klarare för hvarje minut och innan de roende ännu
hunnit till ön, var hela himlahvalfvet öfverdraget med digra molnmassor, hvilka nedsände
strida strömmar af regn och utsände den ena blixten efter den andra, hvaraf många rände
ned i de af orkanen i raseri framvältande vågorna rundt omkring den lilla båten med de
skeppsbrutna, hvilka ännu en gång löpte den största fara, att blifva nedvräkta i vågorna,
i hvilken händelse ingen räddning för dem skulle kunnat vara möjlig, emedan deras krafter
nu voro allt för medtagna.
Men försynen vakade.
De skeppsbrutne voro nu helt och hållet nära ön, då en stor våg lyfte båten
högre än den någonsin under denna färd varit och slungade densamma öfver ett undervat-
tensskär och in i en liten naturlig fördämning mellan detta skär och ön.
Vimpel, som icke ett ögonblick tappat modet eller eftertanken, såg sin räddning häruti,
"Framåt!” kommenderade han och de båda männen togo starka tag i årorna och
drei fram båten innanför fördämningen i ett jemförelsevis lugnare vatten och nådde
sjelfva klippön.
Vimpel sprang genast ur båten och ropade till Stålsköld att taga jungfrun på sina
armar och gå i land.
Stålsköld gjorde, som han blef tillsagd.
Väl uppkommen på land lade han jungfrun sakta på marken och hastade derefter
tillbaka till Vimpel för att vara honom behjelplig att lyfta båten ur vattnet på det att
den inte skulle blifva sönderslagen eller dragen ut af vågorna till sjös.
Sedan båten väl var uppdragen och belastad med stenar för att icke af stormen
rubbas eller förstöras rådde Vimpel Stålsköld att bära jungfrun i lä och der söka åter-
väcka henne tiil lif.
De båda männen hjelptes åt att lyfta upp flickan och derefter började de med sin
börda att vandra uppför klippan för att kunna komma i skydd för stormen,
Det var en besvärlig och svår vandring och det behöfdes de båda männens ut-
hållighet och styrka för att kunna fullborda densamma.
Då de en stund klättrat bland klipporna, fästes deras ögon på röda strimmor ut-
efter berget och slutligen funno de en stor röd pöl.
"Blod?" frågade Stålsköld.
"Ja, det ser så ut," svarade Vimpel.
"Jag undrar om det är af ett djur, eller någon olycklig menniska, som om-
kommit här.”
"Det är nog af ett djur,” svarade Vimpel, "Jag ser här och der äfven fjädrar
och det tyder på att någon hafsörn eller annan stor roffogel tagit hit sitt rof och slag-
tat det.”
De fortsatte emellertid sin vandring. De kommo allt högre och högre upp och
nu funno de, att ön bestod af två klippor, hvilka voro nära förenade med hvarandra. Ju
högre de kommo, desto mera närmade sig bergväggarna hvarandra och det såg ut, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
