Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
lade mägtigare i konungens bröst än hans prokurators ord och ännu raägtigare inverkade
pä honom hans älskade Karin Mänsdotters böner.
Slutligen blef hertigens öde bestämdt.
Det var en förmiddag, då konungen låtit kalla Karin Månsdotter till sig, på det
att hon skulle lifva hans dystra sinne.
Hon jollrade sin kärlek för sin kunglige älskare, hvilken slutligen blef helt upp-
sluppen och lät Karin gifva sig sin luta, till hvilken han sjöng någon af de enkla folk-
visor, som han så mycket älskade.
Men plötsligen lät Göran Persson anmäla sig för konungen, hvilken dervid blef
misslynt, men befalde, att prokuratorn skulle införas.
Göran Persson inträdde, bister men smilande och bärande ett papper i handen.
”Hvad vill du, min vän?” frågade konungen, som tagit plats på en pall invid
Karin Månsdotters fötter och lutade sitt hufvud mot hennes knän.
”Eders nåde,” svarade prokuraten. ”Helst skulle jag vilja framföra mitt ärende
för min konung ensam, ty statssaker lämpa sig icke för qvinnoöron.”
”Gå Karin!” befalde konungen.
Dyster tryckte hon sin konungs hand och gjorde sig beredd att resa sig, då ko
nungen hastigt ändrade sig och sade:
”Nej, blif qvar!”
Till Göran Persson sade han:
”Framför ditt ärende. Jag eger inga hemligheter för Karin.”
Göran kastade en djefvulsk blick på den fagra kammartärnan, men han vågade
icke att trotsa sin herskares befallning. Han lemnade derför bugande papperet till ko-
nungen, hvilken ögnade derpå och utbrast, under det att blodet drefs från hans hjerta till
hans kinder:
”En dödsdom öfver min broder!”
”0, min Gud!” utropade Karin och fattade konungens högra hand liksom för att
hindra honom att mottaga den penna, hvilken prokuratorn doppat och nu räckte sin
herskare.
”En riksförrädare måste dö!” svarade Göran Persson.
”Han är din broder, Erik!” sade Karin.
"Han har sträfvat efter Sveriges krona!” fortsatte Göran Persson.
Stora svettdroppar perlade fram ur konungens ansigte. Slutligen gjorde han en
rörelse för att få sin högra hand fri.
Men Karin behöll den, sägande:
”Erik! Erik! Han är din faders son!”
"Låt föra bort flickan!” utropade Göran Persson oförsigtigt uppbrusande.
Dermed var hertig Johans lif räddadt.
”Det är icke du, utan jag som befaller!” svarade konungen skarpt.
”Karin!” sade han derefter till sin älskarinna. ”Släpp min hand!”
”Erik! Erik! För Guds skull tänk på, hvad du gör!” bad flickan.
”Släpp min hand!” befalde han.
Karin lydde.
”Gif mig pennan, Göran!" befalde han vidare.
Wasaättlingarne. 15 a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
