Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Hans ögon glänste af en ädel eld, håret låg i vågor öfver ett vackert bildadt
hufvud och under den lindrigt krökta näsan smög sig en väl vårdad mustaeh öfver den
något skalkaktigt leende munnen. De breda skullrorna och muskulösa armarna förrådde
styrka och hela hans väsen vittnade om ett ärbart och kraftfullt, fastän något trotsigt sinne.
Då den unge mannen visade sig, mulnade veteranens väderbitna ansigte. Men
den unge såg med glädje in i Elsas vackra ögon och han såg troligen intet mera. Elsa
delade sina ögonkast mellan de båda männen.
Der voro de nu: Den silfverhvita vintern och midt emot honom sommaren i all
sin skönhet, allt sitt lif, sin kraft och sin värme.
Ett ögonblick förflöt, utan att något ord vexlades.
Elsa bröt slutligen tystnaden:
’Farfar,’ sade hon. ’Detta är Hjalmar Haraldsson. — Du helsar väl honom
välkommen, farfar?’
Gubben räckte fram sin hand, hvilken Hjalmar skyndade att fatta.
’Ni undrar,’ sade han, sedan han tryckt gubbens hand, ’hvarför jag kommit
hit; men–––––-
’Säg först, hvem din far är,’ afbröt honom veteranen.
’Min far är död,’ svarade Hjalmar. ’Han stupade på ärans fält vid sidan af sin fana.’
Det flammade till i veteranens ögon.
’Redan som ung,’ fortsatte Hjalmar, ’lärde jag mig älska mitt fädernesland och
min konung — min far lärde mig det; — men snart tystnade hans mun och döden satt
i hans hjerta. — Jag var ensam i verlden, emedan min mor dog vid min födelse. —
Men vid min faders död gjorde jag mig ett heligt löfte att lefva och dö såsom han.’
Ater blixtrade det i Klangs ögon.
’Men efter dackefejdens slut — min far stupade under denna — blef det frid i
landet och jag var nödsakad att växa upp såsom en dräng och fick lära mig plöja åkern
och rödja skogen som gosse och såsom fullvuxen taga mig bröd genom sådana arbeten.
Fattig har jag alltid varit och mitt arbete har varit hårdt; men mitt bröd har jag för-
tjenat ärligt och aldrig har jag behöft att lida någon nöd. — Under alla dessa år har
emellertid tanken på krigiska bragder städse lekt i min håg. En dag, då jag gick i mitt
arbete,’ fortsatte Hjalmar, ’blef jag varse en tärna så fager och skön, att jag ej skådat
dess like. — Jag såg henne, jag talade med henne, och fann henne lika älsklig och ädel,
som fager. Mitt hjerta fattade eld och brann af kärlek till henne och hon tycktes äfven
besvara min låga.’
Klangs ansigte blef allt mörkare oeh mörkare.
’Dock,’ fortsatte Hjalmar och gubbens ansigte klarnade åter, ’ej ett ord om kärlek
kom öfver mina läppar. Jag är fattig, tänkte jag, och förr än jag kan försörja en maka,
skall mitt hjertas hemlighet inte yppas. — Hårdt var det stränga arbetet; men hårdare
var det dock att ej få yppa, hvad hjertat talade. — Dock, må det svida i bröstet, tänkte
jag, en man bryter ej sitt ord.’
Klang räckte Hjalmar sin hand och Elsa smekte liksom af tacksamhet sin gamle
farfars silfverhvita lockar och Éryekte en öm kyss på hans höga, fårade panna.
’Nu!’ utropade Hjalmar. ’Nu är min pröfningstid förliden !’
Klang drog hastigt sin hand tillbaka.
Wasaättlingarne. 2® **
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
