Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
332
Före rider bruden, så fager och ung,
Ja, så ung, ung, ung!
Nu så trumlar trumslagarn: pum, pum, pum!
Ja, just pum, pum, pum.
Efter rider brudgummen, gammal och tung,
Ja, så tung, tung, tung!
Tärnor och svenner mysa: hum, hum, hum!
Ja, just hum; hum, hum!
Sedan rider presten, så kort och så tjock,
Ja, så tjock, tjock, tjock!
Nu så dundra hakarna*): pang, pang, pang!
Ja, just pang, pang, pang!
Efter kommer brudskaran, hurtig och grann,
Ja, så grann, grann, grann.
Klockstapelns klockor ljuda: klang, kling, klang
Ja, just klang, kling, klang!
Nu så gitver brudgummen bruden sitt ja!
Ja, sitt ja, ja, ja!
Bruden ger brudgummen — Tralalala!
Tralalalala !
Flera andra danslekar gjordes och sagor berättades, 51 oeh vin dracks oeh bröl-
lopet var gladt och muntert och till och med jungfru Hanna Eibbing hade blifvit smittad
af glädjen och glömde sin sorg och sina hjerteqval för stunden och hon deltog hjertligt i
skrattet, som följde efter en liten berättelse frän Nerike, hvilken berättades af Waldemar
Lindenkrona, som var prest i denna provins, och derför väl kände till tungomålet
derstädes.
Han berättade om ”gummä”, som fick va’ ho’ ville.”
”Dä va’ en gång e’ unnatagsgummä, som mångä ä’ fäll’ dä’, som bodde för sej
själf i e’ stugö. Föe å klär hadd ho’ fäll’ så möeke hon gjole mä’, men svårt å ledt va’
dä för’a i allä fall; å’ inte hadd’ ho’ nåen, som såg te’ säj gummä-stackaren. Så va’ ho’
e’ dag å skulle ta’ opp vatten nr källa; å’ ve’ ho’ drog opp källäkroken va’ dä’ e’ stor
gäddä i byttä’. Nu, må tro, gumma’ vardt nåe te’ föjen; e’ tocke’ stormål hadd’ ho’ inte
hatt på mången go’ dag; å’ nu skull’on smörja kråse’, mente ho’. Men bäst ho’ funderä
hocke skulle varä lickst te’ kokä eller steka fiskeB, så sa’ gäddä’:
’Um du släpper mej tebakars i källä’, får du önskä dej tre ting, å’ hva’ du önskar,
dä’ ska’ du få.’
Nu satte gummä’ te’ å’ grunnä’, hur ho’ skulle kunnä önska sej någä’, som va’
rektitt rart; å’ når ho’ så ha’ grunnä’ e’ stunn, sa’ ho’:
’Jo, då önskar ja’ fäll’, att vattebytta’ går åf sej sjelf frå’ källä’ mä’ vatten, så
tränger ja’ inte um te’ kånka å’ bära’na’ oppför backen.’
’Dä’ må ske!’ sa’ gäddä’.
’Å’ så önskar ja’, att allt, hva’ ja’ slår på, ska’ dä’ gå åf, sa’ gummä’, för si ho’
tänkte på si’ trubbiga ysä, å’ att ho’ inte va’ go’ för å’ tveta åf ett veäträ’ en gång.
’Dä’ må ske!’ sa’ gäddä’.
’Å’ så önskar ja’, att allt, hva’ ja’ drar på, ska’ de’ bli långt, sa’ gummä’, för ho’
tänkte på bla’garnsväfven, ho’ höll på te’ å’ väfvä, att han va’ så stäckuger.
’Dä’ må ske!’ sa’ gäddä’.
Nu så skulle ho’ te’ å’ frebsta, um gäddä’ sagt sanning; å’ så sa’ ho’ te’ byttä’
te’ gå oppför backen. Å’ allri i väla skull’n fälle sitt så tokutt förr: Byttä’ te’ å knäja
å’ gå oppför backen, sà’nte så myckä’ som e’ vattedrope skvimpa’ öfver, — å’ gummä’
te’ å’ skrattä’ å slå sej på knää. Men ve’ ho’ slo’ på knää, kytte benä’ åf å’ datt i backen;
’) Xiekhakar — ett slags emä kanoner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
