Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
334
Men Elsa bad henne dröja tills Rutger skulle komma in; hon tyckte det var så
oroligt att ligga ensam.
Marta biföll denna önskan och stannade, talande milda och vänliga ord samt bad
henne för all del väl pyssla om tomtarne så att de trifdes, men noga vakta sig för att
lägga sig i deras arbete eller säga dem något, som de inte tyckte om.
”Barnet mitt får ett stort hus och mycket folk på godset att bestyra om och det
kan väl behöfva de vänliga tomtarnes hjelp för att man skall kunna rätt fullgöra sina
husmoderliga pligter, må barnet mitt tro. Ty af frun på Kruuseborg kommer att fordras
mycket skall hon tro, barnet mitt.”
”Hur skall jag känna igen tomtarne?” frågade Elsa. ’Berätta mig det, kära
Marta. Det är så kärt att se dig här vid min sida denna stund. Så långt tillbaka, som
jag kan minnas, minnes jag äfven dig. Da har suttit vid min vagga och sitter nu lika
god och snäll vid min brudsäng.”
”Kära barnet mitt! Hon må tro, att det allt käns underligt i mitt gamla hjerta
att sitta här och tänka, att det inte längre är hos juBgfru Lindenkrona, jag sitter, utan
hos fru Elsa Krunse till Kruuseborg.”
”Så roligt det der låter, Marta. - Men berätta mig om tomtarne, snart kommer
väl min Rutger och då — — — ”
”Då–––––- ?”
”Ja, då får du gå,” sade Elsa rodnande.
”Ja visst!”
”Och då har jag inte fått höra något om tomtarne och kan inte känna igen dem,
eller ställa mig så, att de tycka om mig.”
Marta klappade Elsa på armen oeh började:
”Redan i de gamla sagorna talas det om tomtarne. Tomtarne, barnet mitt, släpa
med outtröttlig flit tillsamman smula för smula de håfvor, som göra huset lyckligt och
välmående, under det att de i andra hus omärkligt borttager all välsignelse. Tomtarne
äro husets oeh hemmets skyddsandar, som belöna den flitige oeh omtänksamme, men sko-
ningslöst straffa den lättjefulle, oordentlige och försumlige. I allmänhet förekomma tom-
tarne såsom ålderstigne män, hvilka dock icke äro större än fyra års barn. De äro klädda
i grofva, grå kläder och bära på sina hufvuden röda, toppiga mössor. Vanligen uppehålla
de sig i visthuset, på logen eller i stallet, der de gå och pyssla dag och natt, samt vaka
öfver ordningen i gården. När drängarne hafva trösk eller annat att göra, väckas de af
tomtarne, Bygges det i gården, är det ett godt tecken, när tomtarne höras hugga och
bulta de stunder, som bygnadsfolket och timmermännen hvila. I smedjor, der tomtar
finnas, kan smeden lugnt lägga sig att hvila, emedan tomtarne väcka honom med slag
under fotterna, när tiden är inne att vända smältan. Tomas-messo-natten hafva tomtarne
sig förbehållen. Då smida de silfvertänger åt sig sjelfva. I hus, der ordning och trefnad
råda, draga tomtarne lifvets goda till gården. Men der husets folk brista i aktning mot
dem eller fela i god ordning oeh snygghet, der draga de ifrån gården, så att allt blir
odrygt i lada och sädesbinge, kreaturen trifvas inte, och gårdens égaré blir utfattig. Så
hände det, barnet mitt, en bonde, att han aldrig hann sluta sin trösk förr än fram på
våren, ehuru han inte kunde finna, att han bergade in mera säd än någon af grannarne.
För att utforska upphofvet till denna ymnighet, lade han sig en dag på logrännet, då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
