Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
339
Man skulle lätt kunna föreställa sig, att drottningen skulle utvisat Elsa efter detta
utbrott af dåligt lynne. Men det gjorde inte drottning Katarina Jagellonika, hvilken var
ett mönster äfven i fråga om sjelfbeherskning. Hon betraktade Elsa med ännu större för-
våning än förut och svarade mildt;
”Det smärtar mig i sanning, fru Elsa, att ni hyser till den grad dåligt begrepp
om min gemåls, Sveriges konungs regeringssätt, att ni inte blott betviflar, utan äfven
högljudt förnekar all rättvisa från hans sida. — Dock. — Ni är upprörd — olycklig, och
mer än lofligt barnslig. Derför förlåter jag er edra ord, hvilka, i fall jag skulle vilja
beifra dem, skulle bringa eder sjelf i fäDgelse. Och nu frågar jag: Hvad önskar ni af
mig? — Hvad vill ni, att jag skall göra?”
”Mildaste drottning!” utbrast då fru Elsa, kastande sig på sina knän för drott-
ningen och förande hennes klädningsfåll tillxsina läppar. ”Värdes lägga ett försonande
ord hos konungen för min make, att han må återfå sin frihet.”
Drottningen gaf Elsa ett tecken att stiga upp, hvarefter hon svarade:
”Jag lofvar eder, att jag skall tala med min höge gemål om saken. — Jag ber
för alla olyckliga, när jag kan det, och stundom blir jag äfven bönhörd. Men förhåller
det sig så, som jag hört hviskas — ehuru på mycket långt håll — att eder make, fru
Elsa, skulle hafva smädat liturgien och fält lasteligt tal både om denna och min gemål,
hvilken genom liturgiens införande i landet menat hela riket så oändligt väl, så vänta
aldrig af mig någon förbön för den anklagade. — En konungs åtgärder få ej lastas hvar-
ken offentligt eller enskildt.”
Sedan drottningen sagt dessa ord, lät hon en af sina småsvenner föra ut de båda
qvinnorna.
När de väl voro utom slottets murar, sade Hanna Ribbing förebrående till
Elsa Kruuse:
”Hvad tänkte du på, Elsa? Var du då alldeles förtrollad? Nu har du ju förstört
alltsammans genom att du förtörnat drottningen. Hvad vill du nu göra?”
”Det vet jag inte,” svarade Elsa. ”Men ett vet jag, att jag aldrig skall tillåta
någon, hvem det vara må att kasta den ringaste skugga på min Rutger.”
”Man måste krypa inför öfverheten,” sade Hanna.
”Det gör jag inte!” svarade Elsa.
”Då får du stå ditt kast.”
”Rutger måste räddas!”
”Hur vill du bära dig åt?”
”Min far måste bistå mig och tala med konungen.”
”Om han gör det bara?”
”Det gör han!”
”Du vet, huru illa han tyckte om, att du envisades att gifta dig med Rutger.
Kanske han nu inte vill rädda honom.”
”Han måste lyssna till sin dotters böner.”
”Väl om så vore!”
”Han måste!”
”Då resa vi hem till Framnäs igen; ty här hafva vi ingenting vidare att uträtta.”
”Ja, låtom oss resa, så fort som möjligt!”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
