- Project Runeberg -  Wasa-ättlingarne. Historiskt-romantiska berättelser från Erik XIV:s, Johan III:s, Sigismunds, Carl IX:s tid och Gustaf II Adolfs ungdom /
358

(1895) [MARC] Author: Wilhelm Granath
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

358
allaredan rara. Vårt betänkande är nu, att konung Erik måtte få en annan, tillbörligare
begrafning, antingen i Upsala eller Gråmunkekyrkan i Stockholm, hvilket väl ännu ske
kan. Derest eders majestät icke är sinnad våga någon bekostnad derpå, så vill jag gerna
efter vår förmögenhet dertill lemna vårt bistånd.
Carl
hertig af Södermanland.*
Konungen var illa till mods öfver detta bref, hvilket han ej besvarade.
Då konung Erik XIV blifvit afdagatagen, tilltog konung Johans skuggräddsla,
troligen tillfölje af samvetsqval. Han fann ingen ro och ingen tröst af den religion som
han antagit.
Hans älskliga gemål, den ädla Katarina, hvilken icke hade något annat fel, än
att hon blindt trodde på katolicismens ofelbarhet, hvilket man ieke bör förtänka henne,
— bestämdhet och fasthet hörde till hennes karaktär —, insjuknade och kunde icke vidare
trösta sin gemål. Hennes tillstånd blef allt sämre och sämre och slutligen kände hon,
att döden nalkades henne.
Under sina svåra plågor kallade hon till, sig sin son och sin dotter, samt förma-
nade dem att blifva den romerskt-katolska kyrkan trogna, hvilket barnen äfven lofvade.
Detta löfte hölls äfven af Sigismund, men icke af prinsessan af orsak, som här nedan
skall berättas.
En dag, då drottningen plågades ovanligt mycket, frågade hon sin biktfader, jesuiten
Warsewiz, om han icke trodde att skärseldens smärtor skulle blifva mindre för henne,
eftersom hon plågades till den grad under sin lefnad.
Biktfadern svarade då, att det inte fans någon skärseld, utan att man endast
diktat historier om en sådan för att kunna hålla enfaldigt folk i styr.
Den sjuke drottningen förtörnades öfver detta svar och tillät sedan aldrig sin
biktfader att besöka sig.
Detta samtal hade emellertid hörts af prinsessan Anna, hvilken efter den stunden
afsvor katolska läran och blef protestant.
Straxt derefter dog drottningen.
Drottning Katarina hade en hög karaktär. Hon hade varit sin gemål trogen i
nöd och lust, i fängelset och på tronen. Hon sökte för honom uttyda allt till det bästa.
Hennes mildhet mot alla och hennes barmhertighet mot nödlidande saknades efter hennes
död med allmän bedröfvelse.
Hertig Carl skref öfver henne:
”Hon var en furstinna dygdefull och from.
Ändock hennes lära var kommen från Rom.”

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 06:56:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hhwasaattl/0370.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free