Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
433
Se ej uppå min lytta kropp;
Mitt träben är en ära,
Och flickan till hans bröst sig slöt
Och glädjetårar fälde;
Den tappre tysfnan plötsligt bröt:
En eldig kyss der smälde,
Se’n hördes gällt trumpetens ljud:
Trumpetarn blåste för sin brud.
Som jag‘uti mitt lefnadslopp
Med stolthet städs skall bära:
En del af mig mitt land jag gaf,
Din är den andra till min graf.”
Med spänd uppmärksamhet hade herr Gustafs gäster och icke minst hennes maje-
stät lyssnat till denna med en särdeles behaglig röst sjungna sång och när den var slut,
lät drottning Gunilla kalla flickan till sig.
"Hvar har du lärt dig sjunga, mitt barn?” frågade drottningen.
"I skogen och på bergen, stundom äfven på slätterna, men oftast under piskan,”
svarade flickan.
”Stackars olyckliga! Du har tvingats aU sjunga?”
”Nej, nådiga fru, jag älskar sång,”
”Men du nämnde, att du sjungit under piskrapp?"
*Ja, det är sannt.”
”Hur vill du förklara denna tvetalan?”
”Jo, glad har jag sjungit för mig sjelf och jublat med foglarne i rymden; men
blott med motvilja har jag tvungits att sjunga för penningar, som jag dock inte fått be-
hålla. Ottavio har då låtit piskan dansa på min rygg och med gråten i halsen har jag
sjungit för att slippa vidare misshandling. Gåfvor ha då gifvits mig; men dessa har Ot-
tavio tagit från mig och om jag klagat deröfver, så har han i skogen låtit binda mig vid
ett träd och sedan piskat mig, till dess jag af smärta fallit i vanmagt.”
”Arma barn! Din berättelse är i sanning upprörande. Hur beklagansvärd är
icke din lott, Hur kan ett barn lemnas i sådana händer! Hvar är du ifrån?”
”Från Schlesien säga de?”
”Vet du det inte sjelf?”
”Nej, goda fru.”
*Är din far död?”
”Det vet jag inte.
”Än din mor?”
”Jag känner ingen mor.”
”Arma flicka, är du då ett hittebarn.”
”Jag vet inte.”
”Mins du inte det hem der du vårdats i spädaste barndom.”
”Jo, ack, jo!”
”Du säger detta med en sådan känsla, att du måste ega ljufva minnen från
denna tid.”
”Ja! j;De äro ljufva! De enda ljufva, som jag eger.”
”Du intresserar mig, min flicka; vill du berätta för mig dina bardomsminnen.”
”Ja, nådig fru, ni ser så mild och god ut, att jag tror, ni skall förstå mig.”
”Det gör jag nog mitt barn.”
”Jag mins,” berättade flickan, ”när jag var ettSlitet barn, hur jag vårdades med
stor ömhet af en mild och god qvinna. Jag var klädd i dyrbaraste drägter med inväfda
Wasaättlingarne. 37 a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
