Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
651
ringning. Bonden sade sig aldrig hafva hört den förr. Ringningen fortfor emellertid
hela natten och tycktes komma nerifrån jorden. - På morgonen, då konungen tittade ut
genom fönstret, fick han se församlingens gamla fallfärdiga kyrka och då sade han sig
forstå ringningen under natten. Guds hus var dåligt och gammalt; men bondens hus
nytt och godt. Så skulle ej få fortfara. Guds hus skulle först af allt ansas och konungen
befalde bonden att flytta från sin nybyggda stuga, ty just på den plats der den stod, ville
konungen låta bygga en ny kyrka. Bonden knotade i början. Men konungen var ej att
leka med. Han höll för den förskräckte bonden en straffpredikan för att han mer tänkt
på sin egen boning än på Guds och det var förhållandet med alla bönderna i församlingen.
Bonden tog till bönboken och sade sig vilja flytta och bygga sig en ny stuga, samt skänka
timret i sin nuvarande till den nya kyrkan. — Så blef det. - Kyrkan blef snart bygd
och bondens stuga likaså; men när bonden fått sin stuga färdig och flyttat in i densamma,
blef han helt förskräckt, då konungen en dag kom ridande och steg af hästen utanför
hans dörr samt begärde nattherberge för sig och kronprins Gustaf Adolf. — De bästa
sängarne bäddades och de förnäma gästerna sofvo godt under natten. På morgonen begaf
sig konungen i kronprinsens sällskap ut att se på den nya kyrkan, hvilken han godkände
och sade, då han kom tillbaka till bondens hem att kyrkan var bra, men att bondens
stuga var nästan ännu bättre och just kunde passa till sockenstuga. Bondens förskräckelse
ökades vid dessa ord i hög grad. Konungen talade ej vidare derom; men då han skulle
sitta upp för att rida sin väg, sade han till bonden: ”Bo qvar i din stuga, redbare man.
Du har skänkt din förra stuga åt Gud, derför är det skäligt, att konungen skänker dig
ditt nya hem; ty dygden belönar sig sjelf och blifver ytterligare belönad.” Vid dessa
ord tryckte han en större penningesumma i den öfverraskade bondens hand och red bort.
Huru konungen förstått att vinna allmogen för sig, visa riksdagsprotokollen från
denna tid. Han förstod att umgås och tala med bönderna, så att de förstodo honom och
lärde sig älska honom. Sjelf var han mycket enkel och fordrade enkelhet af folket.
Gästabud i bondehemmen kunde han inte fördraga. Han skref i ett bref: ”Kostnader
för de många öfverflödiga gästabuden borde kunna begagnas på ett bättre sätt, som till
exempel till att skaffa in i landet salt, humle och annan nödtorft, I stället sväljes allt
upp och förtärs på ett års tid, som man alltid hafver haft för plägsed att hålla stora
gästabud icke allenast med bröllop och barnsöl, utan ock dessemellan sig mycket beflitar
om stor kostnad gör med kyrkomessogästabud, helgdagsgästabud och annan latemanshelg,
der man dock intet annat gör, utan onyttigen och öfverflödigen förtärer, hvad man till-
sammans dragit hafver, så att om till sådana ölgästabud Söndagarne och andra helgdagar
icke tillräcka vilja, då tager man Lördagen till hjelp och andra dagar och blifver dervid
sådan omåttlig kostnad och öfverflödighet med mat och öl brukad, att det fast osägligt
är.” — Så förmanade konungen allmogen; men — för döfva öron.
Hoflifvet hos Erik XIV och Johan III var ej detsamma som hos kung Gösta.
Hos dem fans det egentligen ingen hållning, minst konungslig. Också började under deras
regeringar lättfärdighet>ch osedlighet att sprida sig i landet i stället för den gudsfruktan
och det sträfva allvar, som utmärkte faderns lif och tid. Äfven vördnaden för det ko-
nungsliga majestätet började svigta.
Men helt annat blef det, när Oarl IX kom till styret. Han gick visserligen fram
som ett åskmoln, det dundrade och blixtrade kring honom och riket bäfvade; — men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
