Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
än far, sade hon. Han sofver men icke så lugnt, som vi skulle
kunna önska.
— Det har väl inte händt honom något? frågade Judith
hastigt, i det hon skyndade upp på bryggan.
— Nej, svarade Hetty sakta och såg sig med skygghet
omkring, liksom för att utforska, om det fanns någon i
närheten som kunde höra hennes ord; nej, du vet ju hur det är
med far. Han har visst druckit för mycket brännvin och vet
nu icke hvarken hvad han säger eller gör.
— Det är besynnerligt, genmälte Judith. Jag kan knappast
tänka mig, att vildarne först skulle hafva druckit tillsammans
med honom och sedan öfvergifvit honom. Men hur det än
förhåller sig, vilja vi icke störa honom, förrän han själf vaknar.
Ett doft stönande från det inre af huset förändrade dock detta
beslut, och de unga flickorna togo sig dristigheten att inträda i
det rum, hvarest fadern befann sig. De funno honom sittande
på golfvet i det lilla rummet. Hans axlar stöddes af de
sammanstötande väggarna i rummets ena hörn, men hufvudet hade
fallit tungt ned mot hans bröst. En mörk aning intog Judith.
Hon skyndade fram till honom, afdrog en lärftsmössa, som var
dragen långt ned öfver hans hufvud, och såg då en syn som ingaf
henne förfäran och af tvingade henne ett rop af förskräckelse.
Det röda köttet på hans hufvud, de blottade ådrorna och
musklerna samt blodet, som rann ned för Hutters ansikte, vittnade
genast om, att den olycklige blifvit lefvande skalperad.
Det är omöjligt att skildra de två systrarnas sinnesrörelse,
de första utbrotten af deras barnsliga deltagande och kärlek.
Vi måste nöja oss med att endast omtala hvad som framkallat
Hutters olycka.
I striden mot huronerna hade han blifvit sårad af ett
knifstygn. Detta skedde i samma ögonblick, som dörren öppnades,
och Hurry störtade ut på bryggan. Detta var också orsaken till,
att hvarken Hutter eller hans motståndare visade sig därute.
Den förstnämnde hade blifvit satt ur stånd att fortsätta striden,
och den sistnämnde blygdes öfver att visa blodfläckarna på sina
händer, enär han kort förut uppbjudit hela sin talförmåga att
försöka förmå de unge krigarne att tillfångataga sina fiender
lefvande. Då de tre huronerna återvände från förföljelsen af
de två unga flickorna och det blef beslutadt att lämna kastellet
och åter begifva sig i land, blef Hutter med indianernas vanliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
