Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Åttonde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
barbariska grymhet skalperad och därpå lämnad ensam för att
dö en långsam och smärtfull död.
Det gifves ögonblick i lifvet, då Guds stränga rättfärdighet
uppenbarar sig på ett särskildt tydligt sätt för människorna,
och ett sådant ögonblick hade nu kommit för Judith och Hetty,
hvilka båda i faderns lidande måste se ett återgäldande af
försynens straffdom. Båda kände de det djupt, och Hetty kunde
icke tiga, utan gaf sina känslor uttryck i ord.
— O Judith! utbrast hon med rörelse, sedan hon först visat
den sårade sina omsorger, far ville taga andras skalper, och
därför har han nu själf förlorat sin. O, om han hade läst i bibeln,
så skulle den hafva förutsagt honom detta fruktansvärda straff!
— Tyst, tyst, Hetty! svarade Judith. Se, han öppnar
sina ögon och förstår måhända hvad du säger. Jag har samma
åsikt som du, men det är förfärligt att tala därom.
— Vatten! utbrast Hutter plötsligt med en förtviflad
ansträngning, hvilken gjorde hans röst onaturligt djup och kraftig;
vatten, tokiga flickor! Viljen I låta mig försmäkta af törst?
Flickorna skyndade bort och kommo snart tillbaka med
vatten, hvilket skaffade den sårade en tillfällig vederkvickelse
och för ett ögonblick tycktes återupplifva hans bortdöende
krafter. Hans ögon öppnade sig, och han sökte draga andan som
om han ämnade säga något.
— Far! utbrast Judith i outsäglig ångest och sorg öfver det
tillstånd, hvari han befann sig; far, kunna vi icke göra något för
dig? Kunna vi icke på något sätt lindra dina plågor?
— Far! sade långsamt den gamle mannen — far! Nej,
Judith, nej, Hetty, jag är icke er far! Hon, er mor, var er mor,
men jag är icke er far. Jag röfvade henne och er då jag ännu for
på hafvet som sjöröfvare. Er rätte far är död, och I han ingen,
alldeles ingen släkting, med undantag af en syster till er mor,
hvilken bor i Boston. Sök upp henne, när jag är död. I kistan
kunnen I finna hennes namn och alla andra behöfliga upplysningar.
Men nu — vatten! Gif mig vatten!
Hans önskan uppfylldes, och han drack i långa drag, medan
systrarna öfverraskade undrade öfver hans ord. Judith kände
sig nästan hugnad vid tanken på, att Hutter icke var hennes far,
ty hon hade aldrig för honom hyst en sådan kärlek, som ett barn
bör känna för sin far. Hetty däremot älskade honom, och hon
var nu uppfylld af smärta, ty det tycktes henne som om Hutters
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
