Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hjortdödaren. Du har talat, och jag har förstått, icke endast
dina ord, utan äfven den mening, du lade i dem. Jag betviflar
icke, att er krigare, Låsen, var en tapper man, men jag känner
mig icke ovärdig hans sällskap, ja, icke ens utan rekommendation
för dig. Emellertid är jag nu här och afvaktar endast edert
rådslag öfver mitt blifvande öde, så vida detta icke redan var
afgjordt innan jag återkom hit.
— Nej, mina gamle män ville icke sitta till doms öfver ett
blekansikte, förrän detta befann sig i deras krets, svarade
Rivenoak, i det han såg sig omkring med en något spefull blick. Blott
en enda röst talade till ditt försvar, Hjortdödare, men det var
blott som en ropande röst i öknen.
— Jag är tacksam mot denna röst, hvilken den sedan må
ha tillhört, ty den har talat rätt, svarade Hjortdödaren. Det
skulle aldrig ha fallit mig in att bringa skam öfver delawarerna
genom att bryta mitt ord till er. Jag är ju fostrad bland dem.
Många ord äro emellertid både värdelösa och obehöfliga, ty de
kunna föda skrytsamhet. Här är jag! Handlen nu med mig,
som I finnen för godt!
Rivenoak vände sig till höfdingarne och bland dessa fördes
ett hviskande, kort samtal. Så fort detta slutat, aflägsnade sig
tre eller fyra unge män, hvilka försvunno i småskogen. Fången
blef nu tillsagd, att han egde sin frihet att gå hvart han ville på
näset, tills hans öde blifvit afgjordt.
Hjortdödaren kände väl till dessa sina rättigheter, och han
var ingalunda likgiltig därför. Hade han haft den minsta
utsikt att lyckas fly, skulle han icke ha dröjt ett ögonblick med
att göra ett försök därtill. Förhållande voro dock nu de mest
ogynnsamma. Han visste allt för väl att han var väl bevakad
och att det skulle bli honom svårt för att icke säga omöjligt, att
genombryta den linie skyltvakterna bildade. Sjön kunde icke
vara honom till gagn, ty äfven om han, skicklig simmare som han
var, kunnat hålla ut till kastellet, skulle han dock aldrig kunna
uppnå det, så länge fienderna voro i besittning af kanoten, i
hvilken de kunde förfölja honom.
Medan han vandrade fram och tillbaka på udden, betraktade
han noga hvarje fläck för att om möjligt kunna upptäcka
något gömställe, men dock utan att lyckas. Han dröjde, enär
han åtminstone önskade se någon möjlighet för att det skulle
lyckas, innan han företog försöket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
