Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mannen sig långt ifrån väl till mods, i det han allt för väl visste,
att en så djup stillhet endast var en varning, emedan vildarne
aldrig förhålla sig tystare än när de stå i begrepp att utföra en eller
annan handling. Han framdrog sin jaktknif och var just
beredd på att med den skära ett hål på kanoten för att kunna
observera fiendernas rörelser, då han kom att tänka på att han genom
en sådan handling själf skulle bli observerad och således utsatt
för indianernas kulor. Just i detta ögonblick aflossades ett
skott, och kulan genomträngde kanoten så tätt intill honom, att
han tydligt kunde höra dess hvinande ljud. Det var otvifvelaktigt
ett farligt skämt, men Hjortdödaren hade nyligen varit
utsatt för större faror än så och förlorade därför icke ett
ögonblick sin fattning. Lugnt förblef han liggande ännu en half
minut, tills han varsnade toppen af en stor ek, hvilken långsamt
uppenbarade sig inom hans synkrets. Detta kunde han ej
nöjaktigt förklara och han kunde nu icke längre behärska sig.
Försiktigt lyfte han hufvudet öfver relingen, så att han därigenom
erhöll en tämligen fri utsikt öfver udden. Kanoten hade nu
glidit öfver mot söder. Lyckligtvis hade Hjortdödaren dock
gifvit den en så kraftig stöt att den drifvit förbi den ytterst
belägna delen af näset, innan den kom in i denna förändrade
kurs, hvilken i motsatt fall tvifvelsutan skulle ha fört den till
land. Äfven sådana förhållandena nu voro, dref den så tätt
förbi, att Hjortdödaren kunde se toppen af några träd, hvars
grenar sträckte sig ut öfver honom, men slutligen kom han dock
så nära den yttersta spetsen af udden, att stor fara kunde vara å
färde. Afståndet från stranden var nu knappt hundra fot,
men just då började en svag sydvästlig bris långsamt föra den
bort från stranden.
Hjortdödaren insåg, att han nödvändigt måste finna något
medel, hvarigenom han dels kunde aflägsna sig från fienderna och
dels sätta sina vänner i vetskap om den ställning, hvari han
befann sig. Det sistnämnda tycktes dock allra svårast, till följd af
det långa afståndet, medan det förstnämnda, på grund af uddens
närhet, var en tvingande nödvändighet.
Som fallet alltid är i de amerikanska kanoterna, befann
sig äfven i denna en stor, slät och rund sten, hvilken dels tjänade
som sittplats för de roende och dels som barlast, och en af dessa
stenar kunde Hjortdödaren nå med foten. Han drog den till
sig så nära att han kunde fatta den med händerna och nu var det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
