Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde Kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
angreppet skett, skrämdes de upp af sin overksamhet. Ett vildt
skrik ljöd och hela stammen kom i rörelse.
Då hördes emellertid ett ovanligt buller i skogen och
huronerna hejdade sig, lyssnande i spänd förväntan. Det var ett
doft, men regelmässigt och taktfast ljud, som om man stött i
jorden med stora stockar. Nu blänkte det till mellan träden i
bakgrunden och man såg en skara soldater komma marscherande
med fasta steg. Stridsfärdig ryckte den fram, och de
skarlakansröda engelska uniformerna lyste genom skogens saftiga
grönska.
Knappt hade man upptäckt hvem det var, som närmade
sig, förrän ett allmänt genomträngande skri af förskräckelse
undslapp de kringrända huronerna, blandadt med engelsmännens
stridsrop. Ännu hade ej något skott lossats, men soldaterna
ryckte allt närmare i taktfast marsch och man kunde se
deras bajonetter blänka framför en linie på minst femtio man.
Huronerna öfverraskades i en mycket ogynnsam ställning,
på tre sidor voro de omgifna af vatten, under det att på den
fjärde deras fruktansvärda, tappra fiender afskuro dem hvarje
utväg till flykt. Det oaktadt beredde de sig till förtvifladt
motstånd. Krigarne uppsökte sina vapen och därpå sökte alla,
män, kvinnor och barn, att i en hast finna ett passande
gömställe.
Under det följande förvirrade uppträdet bibehöll
Hjortdödaren hela sitt lugn, kallblodighet och besinning. Framför
allt bragte han Judith, Hetty och Wah-ta-Wah i säkerhet bakom
träden. Därpå ilade han efter de flyktande huronerna, och då
han såg två af sina plågoandar på skotthåll framför sig, afbröt
knallen från hans bössa scenens stillhet. Båda störtade till
jorden, men nu började huronerna allmänt gifva eld och man
hörde genom tumultet knallen af Chingachgooks bössa och hans
vilda, skallande stridsrop. Soldaterna hade icke ännu lossat
något skött, men nu hörde man också Hurry, som var i deras
sällskap, jubla och skjuta. Man hörde också officerarnes korta,
raska kommando och dessutom oafbrutet den tunga, dånande
marschen.
Strax därpå ljödo förbannelser, tjut och stönanden om
hvarandra. Soldaterna hade företagit ett bajonettangrepp och
hvarken gamla eller unga, män eller kvinnor skonades. Ingen
huron kom därifrån med lifvet. Det blef icke någon öfver, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
