- Project Runeberg -  Under sönderskjutna fanor. Romantiserade skildringar från Finlands sista strid /
200

(1908) [MARC] Author: Nils Hydén With: Einar Torsslow
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

officerare buro hand på kaplanen, som de beskyllde för
alt i hemlighet ha skickat efter finnarne. Om generalen
varit närvarande, hade väl plundringen icke skett, men
han var ute för att ordna trupperna. Det var en
förvirring och en brådska, som jag aldrig sett maken till.
Och oss, flickor, lämnade de ej i fred.

— Nej, det kan jag tänka mig, mumlade Heikki.

. .. Genast vi hörde bullret och bråket, stego vi,
Anna och jag och två af gårdens flickor, upp och klädde
oss. Knappt voro vi klädda, förrän vämjeliga soldater
kommo inrusande i vårt rum. Då blef jag rädd.

Jag hviskade till flickorna, att vi skulle försöka
gömma oss i potatiskällaren. Yi lyckades slita oss från
soldaterna och skyndade ut. Det var ännu skumt.
Ingen lade just märke till oss ute på gården. Och ostörda
lyckades vi komma ned i källaren och drogo till luckan.

Hela tiden sutto vi med bäfvande hjärtan och
väntade, att någon skulle lyfta upp luckan, som vi
naturligtvis ej kunde stänga inifrån.

Bullret och bråket tilltogo. Från källaren kunde
vi höra den gamle kaplanens rop på hjälp, då
soldaterna misshandlade honom. Jag blef som utom mig
och ville springa upp och till honom. Men Anna och
de andra återhöllo mig. Hvad kunde för öfrigt jag
gjort. Ingenting. I stället hade förmodligen äfven jag
blifvit misshandlad.

— Troligtvis, mumlade Heikki.

. . . Då hörde vi plötsligt en förskräcklig knall.
Marken skälfde och huset skakade. Vi trodde, att hela
källaren oeh magasinet skulle ramla ned öfver oss.

Det var det första kanonskottet som dånade.

Och nu började ett dunder och brak, så vi
knappast visste till oss af fasa. Darrande kröpo vi samman
i en vrå och höllo hvarandra omslingrade.
Gevärs-skotten smattrade, kanonerna dundrade, officerarnes
kommandorop ljödo skarpa och bestämda, de sårades
kvidanden och jämmerrop skuro i våra öron. Det var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 07:26:50 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/hlfanor/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free