Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Det är ingenting... ett skrubbsår i axeln endast.
Men ... om du kunde skaffa mig litet vatten ...
Elsa såg sig förtviflad omkring. Hvar skulle hon
få vatten i en hast? Skulle hon springa ända ned till
stranden? Men där var det ju salt. Det dugde ej.
Hon fick syn på en soldat, som låg stupad i
närheten. Bredvid sig hade han sin fältflaska i gehänget.
Kanske?
Hon sprang dit och tog flaskan. Hon skakade på
den. Där fanns vatten. Och glad skyndade hon
tillbaka till sin vän och bjöd honom en dryck, visserligen
ljum och grumlig, men dock vatten.
Fänriken drack begärligt.
— Och hvad ska vi nu taga oss till? yttrade Elsa
orolig. Här borde vi ej stanna. Snart kunna ryssarne
vara öfver oss.
Hon funderade. Och i hennes kvicka hjärna
uppsprang en idé.
— Vänta... Tror du dig vara stark nog att kunna
gå långsamt, stödd på mig?
— Jag tänker nog att jag skall kunna gå. Men
hvart? svarade fänrik Gran.
— Till fartygen.
— Till fartygen!... Men de ligga ju i viken vid
Qveflaks kyrka, en mil norr om Vasa. Dit orkar jag
nog ej gå. Och för öfrigt skulle nog ryssarne ta oss,
innan vi hinna fram.
— Nej, jag menar till våra fartyg... de som vi nyss
kommit med. De ligga här vid stranden ... icke så
långt bort.
— Ja, det blir bäst. Jag skall försöka gå.
Fänrik Gran reste sig mödosamt. Och stödd på
sin flicka gick han med stapplande steg mot stranden.
Men såret plågade honom oerhördt. Kulan hade
trängt in i axeln och gått ut på andra sidan. Trots
sina ansträngningar och sin själfbehärskning kunde han
icke låta bli att då och då stöna af smärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
