Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Roth betraktade den litet orolig.
— Det må vara för denna gång. . . och eftersom
ingen af ryssarne kom undan, mumlade han. Men
annars tror jag att slik förning är mindre lämplig
proviant på ströftåg.
Och han beslöt, att när soldaterna väl somnat
gömma undan möjligtvis öfverblifna buteljer.
Men ännu så länge var ingen sömnig och trött.
Proviantlådorna undersöktes grundligt. Kanske man
kunde hitta på andra märkliga ting.
Korpral Olagus fisk fatt i en stenkruka, täckt med
ombunden papp. Han karfvade bort papperet.
Krukan var fylld med en vackert gul, halfflytande
massa.
Han luktade. Den luktade starkt men godt.
Och korpral Olagus grinade belåten.
I tanke att han funnit en riktig läckerhet, stack han
träskeden i den gula gröten och slök ett rågadt mått.
Mums!
Men ögonblicket efter skar ett illvrålande genom
nattens tystnad. Korpral Olagus låg på marken och
sprattlade. Han höll händerna om halsen, han var
kopparröd i ansiktet och ögonen trängde ut. Han spottade
och grät och tjöt:
— Jag dör! Jag dö-ö-ö-r!
Soldaterna blefvo stela af skräck och skockade sig
kring den olycklige.
Mattsen petade på honom.
— Olagus lelle, hur är det fatt?
— Jag dö-ö-ör! tjöt korpralen.
Sergeant Roth kom rusande:
— Töst! Töst! Du kan ju väcka lif i en död kosack.
Och den stackars korpralen pustade och sprattlade
och våndades under de kringstående kamraternas
innerliga medkänsla.
Men snart hade han lyckats spotta ut det mesta af
den gula senapen och återvände till lifvet och vigören.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
