Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och därmed låtsade Döbeln kyssa majestätets bref,
skrynklade ihop det och stoppade det i fickan.
Men till kungen skref han ett kort men
innehållsrikt bref:
»Stormäktigaste och allernådigaste konung!
När isen ligger, behöfvas inga lotsar.
Georg Karl von Döbeln.»
Han hade nu hunnit ned till stranden. Den mörka
punkten ute på det vida isfältet hade tilltagit i storlek
och han kunde nu tydligt urskilja en ryttare, som i
snabbt traf närmade sig stranden, där han stod.
•Han satte sig på en sten att vänta.
Nu hördes hästhofvarnes klapper mot isen och några
ögonblick senare stod ryttaren framför honom.
Det var en ung löjtnant, rödblommig af ridten,
mager, med muntra ögon.
Han knäppte upp kappan och tog fram ett kuvert.
— Stora nyheter, general!
— Glada eller sorgliga? ... Men de kunna väl
endast vara sorgliga i dessa tider, mumlade Döbeln.
— Ja, det beror på hur man tar det. Den stora
nyhet, som jag åsyftar, är verkligen på samma gång
sorglig och nöjsam. Kanske dock mest det senare, sade
den unge officeren.
Och så skrattade hans muntra ögon.
— Nå, hvad är det då? brummade Döbeln kärft.
Officeren såg honom rakt i ögonen.
— General! Hans majestät Gustaf IV Adolf är
af-satt och fängslad.
— Hvaba?
Döbeln stirrade häpen på den unge löjtnanten. Det
var som om han icke riktigt förmått fatta det oväntade
meddelandet.
Så började han, till löjtnantens stora förvåning,
svära öfver »dessa krigsherrar i Stockholm, som icke
vågade sig öfver hafvet för att slåss med ryssen, men
väl vågade sig på ett tokigt majestät.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
