Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vid Skäldovik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
ur sikte, där vågen bryter sig kring den lilla udden
där borta. Vet du frände, hvad jag tänkte, när jag
så satt? Det förekom mig, som vore vi människor
lika de små blomster, som jag kastade ut, och som
vore vågen tidens flod, hvilken gungar oss sakta och
smekande under vår första barndoms dagar, men
sedan för bort oss allt snabbare och snabbare, tills
vi försvinna och dö.»
»Din liknelse är icke alldeles oriktig,» började
biskopen, men Holmfrid fattade honom om armen
med sina båda händer.
»Se, frände,» utbrast hon, »där kommer en båt
— den styr rakt hitåt, och den dränker alla mina
små gyllene leksaker, som jag kastat i vattnet, och
det utan att ana, att de äro bilder af människolif.
— Men se, frände, fortfor hon, »hur fagert den
båten hoppar på vågorna. Den dansar nästan som
en gångare.»
»Det finnes mången likhet emellan en gångare och
ett fart3%» sade biskopen, »därför kallade våra
förfäder skeppet hafvets häst.»
Men Holmfrid hörde honom knappast. Full af
ifver spanade hon efter den främmande båten. Det
var en liten, men välbyggd farkost af ek och med ett
vadmalssegel, som var randadt i blått och rödt.
»Se, frände, på den gamle mannen där i båten,
sade hon. »Han sitter där, och det sida skägget leker
för vinden. Det är en ansenlig skepnad, och där
under seglet skymtar en kvinnokappa. — Åh, frände,
om du visste, huru lik den kappan är en dylik, som
jag en gång burit och sedan skänkt åt min tärna
Barbro. — ih, Barbro, det var en så god flicka. —
Jag önskar just, det vore hon.»
Båten närmade sig emellertid och lade till. Seg-
Fru Holmfrid. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
