»Hasard» lag förtöjd på Götehorgs redd, och dagen före avresan infann sig expeditionens ledare, ingenjör Carl Modig, ombord.
Hans kollega, Josef Smitt, hälsade honom.
--- Lasten fullständig?
--- Ja, komplett.
--- Tillräckligt av svavelsyra?
--- Ja, 100 % över våra högsta beräkningar.
--- Utmärkt. Och allt annat? Verktygen?
--- Allt klart.
--- Astronomiska instrument?
--- Klart.
--- Söndertagbara hus?
--- Både sådana och tält.
--- Proviant?
--- Både konserver, saltat kött och levande boskap.
--- Kläder --- som jag sade både för tropikernas hetta och nordpolens köld?
--- Allt.
--- Syreframställare och klorsyrat kali?
--- I överflöd.
Dessa båda sista saker, kläder för kylan och apparater för framställning av syrgas, hade ingenjör Modig låtit medtaga for besöket på månen. Syrgasapparaterna i form av respiratorer för näsa och mun motiverade han därmed, att då arbetarna skulle stiga ner i den vätgasfyllda gruvan, måste dessa användas --- medan det verkliga skälet var, att han ansåg dem behövas på månen, vilken i alla fall på den mot oss på jorden vända sidan saknade atmosfär.
--- Destillationspannor?
--- Klara.
--- Förträffligt. Således intet glömt?
--- Nej --- men vi lågo ju också tillsammans i England, när du köpte »Hasard», sade Josef Smitt, och där gjorde vi ju ifrån oss det värsta och mest nödvändiga. Så det är ju bara litet vi anskaffat här hemma i Sverige.
--- Ja, du har rätt.
*
Till nästa dag, klockan tre eftermiddagen, var avresan bestämd. Redan klockan tio på förmiddagen roddes en käck, solbränd yngling ut till »Hasard».
--- Emil Grane, presenterade han sig på fallrepet för styrmannen. Här kommer jag.
Förste styrmannen tittade ned i roddbåten.
--- Det var grannlåter det där, tyckte han och pekade på de nya kappsäckarna. Landkrabba?
--- Jojo mensan, stockholmare. Halvt söt och halvt salt, halvt Mälaren och halvt Saltsjön.
--- Har ingenjör Modig anställt dig?
--- Stämmer ---
--- Kom ombord då --- men rappa på.
Därmed steg Emil Grane uppför fallrepstrappan och satte sina fötter på däck.
Vill ni vara god och presentera mig för ingenjör Modig.
--- Presentera! Presentera mig hit och presentera mig dit --- tror du man »presenterar» ske skeppspojkar!
--- Ja visst.
--- Du var mig en fräck en!
--- Man kommer nog längst med det, vad.
I detta ögonblick slungades hans koffertar upp på däck.
Vet hut, lymmel! skrek Emil Grane ned till roddarna. Bär upp mina saker anständigt --- annars!
Styrmannen betraktade ynglingen. Han kunde icke neka till att denne tilltalade honom.
--- Han har i alla fall en av sjömannens dygder, tänkte han. Han är inte modstulen --- och är ej heller rädd att säga ifrån. Jag får väl följa honom till ingenjör Modig annars ställer väl pojken till med ett väldigt leverne.
--- Kom med! sade han därför till Emil Grane.
--- Det beror på vart.
--- Till ingenjör Modig.
--- Go on!
Styrmannen ryckte till.
Ännu hade en skeppspojke ej tilltalat honom med »go on».
--- Jag tycker inte om »go on».
--- Jaså --- nå då taga vi mitt älsklingsuttryck.
--- Vad är det då?
--- Hoppla!
Styrmannen såg sig omkring.
Ett par matroser stodo där och grinade som solvargar.
Detta var det fräckaste han upplevat.
--- Jag skall allt lära dig att hoppla jag --- vet du ingen levandes --- --- ---
--- Nej --- det vet jag inte. Jag har gått till sjöss för att ta vara med om äventyr och inte för att munhuggas med en gammal stofil till båtsman.
--- Sa du båtsman ---
Styrmannen slog efter honom ---- men vig som en katt smet ynglingen undan --- ned för en trappa och rakt i famnen på Carl Modig som kom uppför densamma.
--- Hallå, vad är detta för ett vilddjur?
--- En som vill bli »presenterad», herr ingenjör. Han heter Emil Grane och sager att ni bett honom komma ombord.
Modig såg på den unge mannen --- och rodnade ofrivilligt.
Följ mig, sade han och förde gossen ned till sin elegant inrättade och luxuöst utstyrda kajuta.
--- Sitt!
Ynglingen satte sig.
Carl Modig såg på honom.
Skönhet tycktes ligga i Nina Örnklos familj och det var klart att hon hade sin skönhet från modern, född Grane, ty denne hennes unge, adertonårige kusin gav henne endast föga efter i tilldragande yttre. Med sitt svarta, maskinklippta hår och sina friska, solbrända kinder var han typen för en hurtig pojke. Nina var blond, det var sant, men likheten var i alla fall rätt stor, ja, mycket stor och ögonen voro fullständigt hennes, klara och blåa.
Med ens blev Modig alldeles het.
Ja, så var det.
Nina hade sänt med denne sin kusin, för att han skulle hava en påminnelse om henne med sig.
Han kämpade med sina stridiga känslor.
--- Säg, sade han till den unge mannen. Sände er kusin Nina ingen hälsning --- intet brev?
--- Jo --- ett brev --- det här.
Han lämnade Carl Modig ett kuvert, vars utanskrift var skriven med Ninas handstil.
Han slet upp det ---
Det innehöll ett visitkort och ett förseglat kuvert.
På visitkortet stod under Nina Ornklos namn endast ett enda ord: Tack!
På det inneslutna, förseglade kuvertet läste han, även detta skrivet med hennes handstil:
Att öppnas av ingenjör Carl Modig endast under förutsättningen av min kusin Emil Granes död eller försvinnande.
Han ryste lätt.
--- Hur vågade hon? undrade han. Hur vågade hon sända den unge kusinen med honom på färden, om hon fruktade sådana faror ---
Han slog bort tankarna med den vanliga, gamla frasen, att kvinnor kan en man aldrig begripa. Men denne glade yngling skulle alltid påminna honom om Nina --- ---
--- Ni blir min privata hjälpreda, sade han kort. Ni får er egen lilla hytt och edra order senare. Säg till styrmannen detta. Och gå nu upp och buga er för kapten Hammar.
--- Och min titel?
--- Kajutpojke --- se så, spring nu i väg. Du skall intet annat arbete ha än det jag själv sätter dig till säg det!
Pojken bugade sig och var med ett par skutt uppe och i samma ögonblick lade en liten ångbarkass till vid »Hasards» sida.
Det var doktor Jurell och professor Lowell som anlände.
De åtföljdes av en tredje.
Gamle advokat Julin, som medföljt dem till Göteborg för att taga ett sista farväl av sin avhållne före detta myndling och samtidigt fullgöra det sista uppdrag han fått: att i guldmynt omsätta hela resten av Carl Modigs förmögenhet med undantag av precis 1 million kronor, vilka skulle användas på ett visst sätt, vilket de bägge herrarna de senaste dagarna tillsammans planlagt. Han medförde guldmynt i olika lådor, helt tre och en halv million kronor. Den gode advokaten visste, att »Hasard» efter att hava landsatt passagerarna var beräknad att gå i fraktfart på Australien för att därifrån hämta de massor av förnödenheter som ännu fattades för det jätteföretag som ingenjör Carl Modig planlagt. Och då var det myntade guldet, gott alt äga --- --- ---
Emellertid hoppades han, att i det avgörande ögonblicket skulle Modig slå planen att besöka grannplaneten ur hagen och nöja sig med den diamantskörd, som helt säkert skulle göra honom till världens rikaste man.
De tre herrarna stego ombord, de tvennes gepäck fördes över från ångbarkassen till »Hasard» och, vid en gemensam lunch tog den gamle advokaten ett hjärtligt farväl av dem alla.
--- Vem är den där pojken? frågade han, i det han vände blicken mot Carl Modig efter att först ha låtit den följa den nye kajutpojken.
--- En ung man, som jag skall göra karl av! svarade Modig.
Och namnet?
--- Emil Grane.
--- Hm ---
Advokaten hostade.
Det hade således verkligen lyckats Nina Örnklo att i trots av hans avrådan förmå Carl Modig att låta den unge kusinen få medfölja.
*
Ombord på Hasard hade man nu ångan uppe och allt klart.
En kvart före tre steg advokat Julin ner i barkassen och dennes förare skulle just lägga ut från jaktens sida då något egendomligt inträffade.
Den unge Emil Grane kom rusande uppför trappan upp på däck --- med några skutt var han framme vid stormasten, med ett par tag krängde han sig upp i vanten ---
Detta var ej synnerligen egendomligt. Men desto mera den syn, som omedelbart följde: med ett gny och pipande trängde sig massor av råttor, stora och små, gråa, bruna och nästan svarta upp genom alla öppningar som funnos. De satte kurs mot fallrepstrappan, rusade nedför denna och ombord på barkassen ---
Minst lika häpna som den unge gossen sprungo de andra undan för denna framvältrande ström av liv ---
Den gamle advokaten blev alldeles blek.
--- Gud vare med er, sade han allvarligt, men när råtorna gå från bord ---
--- Är skeppet dömt till undergång, menar ni? undrade Hammar, kaptenen. Ja, man säger så. Men det ar bara rena skrocket.
Advokaten ruskade på huvudet med misstrogen min, och händelsen höll på att väcka allmän förstärmning, då ett klingande skratt uppe från gossen i tågverket drog uppmärksamheten till sig.
--- Det lyckades ju bra, ingenjör Modig.
--- Vilket?
--- Kors, mitt första äventyr till sjöss.
--- Men detta var väl intet äventyr.
--- Jo visst --- ett spratt. Det var mitt verk.
--- Att råttorna försvunno?
--- Ja.
--- Du skämtar, pojke!
--- Visst inte. Jag hade fått ett sådant utmärkt mede av en annan pojke just mot råttor --- och det använde jag för ett par timmar sedan --- och nu ser ni resultatet.
Den dystra stämningen var som bortblåst, och efter några minuter hade ångbarkassen, varifrån råttorna jagats i vattnet, lagt ut från »Hasards» sida och jaktens ankare hissats, och lugnt och ståtligt gled »Hasard» ut från redden --- bort från Sverige mot okända öden på andra sidan jordklotet.
--- Och detta tager alltså två månader? undrade doktor Jurell.
--- Två! Vem har sagt det?
--- Å --- jag trodde det ---
--- Nej, min bäste doktor, invände kaptenen, då tar ni fel. Klarar vi oss dit ned på fyra månader få vi vara glada.
--- Det var då ---
--- Hade Panamakanalen varit klar --- då --- hade det varit annat --- men nu --- nu blir det en sabla väg ty om ni rent av med flit ville söka en punkt, som vore så precis diametralt motsatt Sverige på jordkulan, att ett schakt från Sverige genom jordens medelpunkt och ut på andra sidan skulle träffa den punkten --- så gåves det knappast något närmare den punkten än just Polynesien dit vi ämna oss.
--- Halva jorden.
--- Just det. Och det i krokar dessutom.
--- Vill ni peka ut vägen, kapten Hammar?
Kaptenen visade med pekfingret på sin stora karta över jorden i merkatorsprojektion.
--- Göteborg, började han, Kattegatt, Skagerack, Nordsjön, Engelska kanalen, Biscayabukten, runt Portugal genom Gibraltar sund, tvärs igenom Medelhavet, Suezkanalen, Röda havet, Arabiska havet, Indiska oceanen tvärs över ekvatorn, förbi Australiens sydliga delar, mellan Australien och Tasmanien, genom Bass sund; så in Stilla oceanen och norr om Nya Seeland och där, där nordost om den nyseeländska stöveln --- där ligger Tonga Tabu.
*
--- Du Emil, min gosse, yttrade Carl Modig lite senare, då hans nya kajutpojke inträdde i hans kajuta, vad är det för medel du lärt dig att fördriva råttor med?
--- Äsch --- det var bara skoj.
--- Vilket?
--- Jag fann på det.
--- Medlet?
--- Nej --- jag ljög.
--- Vad ljög du --- tala om det ärligt.
--- Nå --- ja. Jag var nere under däck och skulle just gå upp, då jag fick höra ett alldeles förfärligt knaprande och pipande. Och med ens började det att kräla med råttor. Undra på om jag blev rädd! Å --- fy, så otäckt! Jag sprang ifrån dem. Men när jag sedan såg er alla så nedstämda, resonerade jag som så: Nu skall man se, att den där dumme, gamle advokat Julin skrämmer dem så att det ingen resa alls blir av --- då farväl med mina äventyr. Och så tyckte jag synd om er allesammans --- och så fann jag på det där med medlet --- och det gick ju bra --- alla skrattade och råttorna glömde ni allihop. Är ni ond --- ingenjör Modig?
Carl Modig betraktade gossen.
--- Nej, tvärt om. Omedvetet gjorde du mig en stor tjänst. Jag hade kunnat riskera att bli ensam kvar ombord --- jag och besättningen. Men du --- var du inte rädd själv?
--- Jag, svarade gossen förvirrad, Jag --- jag är inte rädd att följa er.
Orden uttalades med ett så gränslöst starkt uttryck av förtroende,
att ingenjören kände sig het --- det var Nina, som lagt ett gott ord
in för honom hos sin unge släkting ja det måste det vara ---
