Hur månen erövrades / (1915) Author: Otto Witt - Tema: Science Fiction Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Sedan professorns lik blivit bisatt bestämdes att det den 15 november skulle föras ombord på »Hasard» och därefter omedelbart föras till Melbourne. Under tiden förblev professorns jordiska kvarlevor i en sval avdelning i det grotthus, som Modig sprängt in i klippan för att hava till vistelseort under resan genom rymden.

Den 14 november vistades alla Meteoröns invånare om bord på »Hasard».

Vid middagstiden lät Carl Modig ro sig och Emil Grane till ön.

Detta var första signalen till det myteri, som planlagts av besättningen, och knappast hade Modig och Grane stigit ned i grottvåningen, innan roddarna återvände till »Hasard».

Matrosen, som först framkommit med förslaget att bemäktiga sig Carl Modigs mynt, hade haft ögonen med sig och förstått att lägga a till b och c till d och på så sätt upptäckt, att det svarta slammet på kavitetens botten helt enkelt var guld, som i stora lådor fördes ombord på »Hasard». Han hade spionerat ut, att Modig dessutom fördelat sitt myntade guld bland alla deltagarna --- själv hade han fått något, och hans kamrater likaså --- men för litet, tyckte han --- han önskade allt. Summa summarum måste det, enligt matrosens beräkningar, ombord finnas för många millioner kronor guld.

Gott --- planen var klar.

Carl Modig och Emil Grane, de bägge farligaste motständarna, ty Modig var snarrådig som en indian och klok som ingen annan, och gossen Grane hal som en ål och listig som en orm --- bägge dessa befunno sig i grottvåningen på ön och berövade varje medel att komma tillbaka till »Hasard». Alla roddbåtar hade omärkligt undanstuckits.

Vid roddarnas äterkomst skulle myteriet bryta ut. Man hade för avsikt att bemäktiga sig »Hasard» till att börja med, och när detta var gjort, vore det en lätt sak att gripa de båda andra på ön, ty anföraren för myteriet ansåg, att det vore alltför stor synd, att den präktiga Meteorön med allt det guld denna ännu dolde i djupet skulle för evigt förstöras.

Nej, först »Hasard», sedan hela ön --- det var planen.

Fullkomligt ovetande om dessa lömska anslag sysslade Carl Modig inne i grottvåningen med de allra sista förberedelserna för avfärden, som skulle äga rum efter precis två dygn.

Dessa sista förberedelser bestodo emellertid endast i att undervisa hans enda blivande följeslagare om hur allt inne i grottvåningen fungerade. Det kunde ju inträffa, att Modig på ett eller annat sätt bleve sjuk eller oförmögen att sköta de apparater, som voro nödvändiga för bådas liv och då borde Grane känna till dessas sätt att fungera.

Modig beskrev noga respiratorernas verkningssätt. Hur syrgasen framställdes i den behållare, man bar på ryggen för att ledas i slangar till näsa och mun. Man hade år 1890 icke ännu lyckats framställa den förträffliga komprimerade syrgas, som tjugufem år senare möjliggjorde till exempel, att undervattensbåtarna kunde bliva en verklighet. Hela anordningen var nu rätt enkel, ehuru för sin tid tämligen komplicerad; klorsyrat kali spelade vid den tidens syreframställning en stor roll.

Och denna knapp, upplyste Modig, visande på en knapp på ena väggen, vet du, vad den är till?

--- Nej. En ringledning?

--- Nej. Det är avtryckareknappen för skottet --- från densamma leda trådar in till laddningen under schakten. Den är det viktigaste av hela saken. En tryckning på den --- och vi rusa i väg --- men vad är detta?

--- Han lyssnade i andlös spänning.

--- Bom --- bom --- bom ---

--- De skjuta, Emil, kom!

Han drog gossen med sig ut.

Där nere i vattenringen mellan korallrevet och Meteorön låg »Hasard».

Där ombord var tydligen liv och rörelse.

Skott knallade och smällde, och vita rökskyar stego mot skyn ur gevärs- och pistolmynningar.

--- Båtarna äro borta från ön, ropade Emil Grane.

--- Myteri, dånade en kraftig stämma upp till dem från »Hasard». Rädda er!

Det var kapten Hammar, som lyckats slunga ut dessa ord i »Hasards» megafon, som så förstärkte ljudet, att det hördes tydligt ända upp till grottvåningen.

--- Ja, det tycks vara fullt myteri.

--- Se, nu träffar en kula kaptenen.

De sågo den gamle sjömannen falla.

Nu började kulor hagla även kring de två på ön. Och tre roddbåtar, fullastade med folk, lade ut från »Hasard» och rodde mot stranden.

--- Vi äro förlorade! utbrast Carl Modig.

--- Nej, jublade Emil Grane, vi ha ju allt redo --- i Guds namn, Carl, låt oss resa.

Ingenjören stirrade på den unge mannen, vilken lämnat ingenjörstiteln och tilltalat honom med hans förnamn.

Och mitt under faran för livet, med kulorna haglande runt omkring sig, lade han först nu märke till något egendomligt med pojken.

Syrgasen!

Ja, den var orsaken till förvandlingen. Emil Grane hade en längre stund experimenterat med respiratorn och hela hans ansikte hade insvepts i den skarpa gasen.

Det kolsvarta håret hade mistat sin svärta! Det glänste guldgult.

Och den bruna hyn var försvunnen ---

En kvinnas skära hy lyste emot Carl Modig ---

Nina!

--- Ja, ja, älskade, älskade, kom --- skynda ---

Och hon drog honom in i grottvåningen och bommade till dess dörr hermetiskt.

--- Med dig och bara, bara dig till världens ända, sade hon och kinderna glödde, och hennes blickar lyste av kärlek emot honom.

Carl Modig ville svara --- men utanför dundrade de anstormande på dörren till grottan.

--- De kunna skära av den elektriska ledningen, skrek Nina.

--- I Guds namn då! sade Carl Modig lugnt och förde fingret till den elektriska knappen ---

Det var hög tid.

Det knakade misstänkt i dörren.

Med ens förnams en stöt så våldsam, ett buller så oerhört, att all beskrivning vore fruktlös.

Allt skakade i grottvåningen.

Allt kastades huller om buller.

*

Tidningarna meddelade senare, att en våldsam jordbävning ägt rum. Man påstod att en hel ö gått under --- totalt utplånats från Söderhavets karta.

Ögonvittnen funnos inga. Men en ofantlig jättevåg hade utbrett sig över hela Polynesien. Den hade varit så hög att hus och träd översköljts på närliggande öar, och på Tonga Tabu, varest ju redan hög flod, i väntan på springfloden den 16:de, rådde, hade vattnet stigit långt inåt ön.

Ett fint damm irrade sedan i flera månader runt hela jorden och förlänade solnedgången ett mystiskt, rödaktigt sken. Det var dammet efter jättejordbävningen i Polynesien den 14 november 1890.

Detta hade en lärd astronom förklarat för gamle advokat Julin.

Och den gamle, som nu var den ende på jorden som kände hemligheten, delade sin uppmärksamhet mellan att drömmande åse de vackra solnedgångarna och undrande betrakta månens bleka, runda skiva.

En tid framåt sysselsatte sig världen med den unge, svenske ingenjör, som sökt efter sällsynta mineral där nere, åtföljd av en stab landsmän, med greve Hugo Winterfeldt, doktor Jurell, kapten Hammar, professor Lowell samt ingenjör Josef Smitt.

Men ingen nämnde ordet Nina Örnklo.

Ingen utom gamle advokat Julin.

Han kände hennes rymning --- men teg.

--- Och den verklige Emil Grane hade ett halvt år efter expeditionens avresa från Göteborg förlist med det fartyg, med vilket Nina förmått honom avresa --- samma dag som hon själv följde »Hasard».

I verkligheten hade det således på haven i detta första halvår kryssat tvenne med namnet Emil Grane från Stockholm.

Till slut anskaffade sig den gamle advokaten en kikare, en stor, präktig tub, och hans ålderdoms nöje blev att låta denna apparat timtals riktas mot vår milda, lysande drabant i rymden och genom kikarens glas betrakta månens alla berg och dalar, skuggor och dagrar.

Men månen teg i natten, och dess gubbe log lika vemodigt mot den grånade advokaten som mot alla andra, som ej visste av den gamles hemlighet.