Tung, blåsvart natt vilade där utanför, och det enda ljus som, förutom stjärnornas bleka, dallrande sken, syntes var en bjärt, gul strimma som från den till grottvåningen öppnade dörren strömmade ut från denna.
Snön utanför dörröppningen danade där, varest den trängts bort från dörren, en barriär, löpande tvärs över strålfloden från grottvåningen. Också på denna barriär av snö sken det elektriska ljuset.
--- Se! sade Nina häpen, då de gått några steg, se!
Hon pekade på den korsformiga ljusfloden.
--- Svenska flaggan!
Och verkligen.
Snön var djupt blå och ännu djupare blev blåheten just i närheten av det gula.
Det var den svenska flaggans blågula duk som blev det första som välkomnade dem på månen.
Nu vände de sina blickar från grottljuset.
I det svaga stjärnljuset sågo de nu huru det alldeles bredvid dem reste sig ett högt, oerhört brant berg. Och de lade märke till vilken lång, bred fåra, som deras eterfarkost grävt i den vita snön, när den gled utför för att stanna på en oändligt stor slätt, där de just nu befunno sig.
De betraktade stjärnorna. Där lyste, rakt upp i zenit, Orion. På jorden tillhör denna stjärnbild det bälte, som synes både på norra och södra himmelskupolen vid horisonten och i zenit vid ekvatorn.
Månens bakre sida framvisar precis de samma stjärnor som vår ekvator under samma tid ser blicka ned på sig.
Nu stod Orion i zenit.
Dess bälte gnistrade mot den nattliga himmeln som diamanter, och ett stycke därifrån glänste Sirius, och åt andra hållet strålade Aldebaran, mitt emellan Orion och Plejaderna. Hela »Floden Eridan» syntes i all sin prakt löpa fram från Orion bort emot Valfisken och Väduren, och där bortom tedde sig Pegasus' stora kvadrat. Åt andra hållet från Orion strålade Procyon i Lilla Hunden med sällsam glans.
Och där över alla andra stjärnor skar den mystiska Vintergatan sitt ljusdallrande, skimrande band med en sagolik klarhet.
Synen var sublim, bedårande.
Från Kassiopejas så väl kända stjärnbild steg den skimrande himlafogen i tvenne grenar uppåt mot zenit. Den ena smalare grenen gick över stjärnan Epsilon i Perseus mot sjustjärnornas gnistrande samling. Den bredare grenen steg mot Capella i Kusken, fortsatte över Tvillingarnas fötter, hornen på Oxen upp till Orions axlar, varifrån den med avtagande ljusstyrka skar Enhörningens hals.
Nina stod i stum beundran inför detta majestätiska skådespel med Carls arm om sitt liv. Aldrig hade en natthimmel tett sig så strålande för hennes syn. Aldrig under Sveriges nordliga himmel, ej under ekvatorns djupa päll, ej nere från Meteorön på jordens sydliga halva --- aldrig.
Månens kristallklara luft tycktes vara utan alla de dallringar, som i jordluften förtogo mycket av stjärnornas glans och klara sken.
Det föreföll henne som såge hon nu längre in i himmeln än någonsin förr.
Visserligen befann sig månen 384,000 kilometer närmare dessa stjärnor än jorden --- men ack, vad betydde detta avstånd mot den oändlighet som fjärmade stjärnorna från hela solsystemet. Intet --- mindre än ett tuppfjät.
--- Underbart, suckade flickan, gripen av synen.
--- Ja, sade Carl, här kan man först förstå de gamlas myter om den sällsamma Vintergatan.
--- Hur lyda då de?
--- Våra gamla, svenska förfäder, till att börja med, kunde blott om vintern se Vintergatan; sommaren var för ljus. Och därav kom sig så själva namnet. På andra språk kallas den efter det latinska via lactea --- mjölkvågen.
--- Ja visst --- på norska och danska melkeveien.
Alldeles --- men hör vidare. Då Juno räckte sitt barn Herkules sitt bröst flöt hennes mjölk över och bildade mjölkvägen. Greken Ænipides inbillade sig att Vintergatan var »solstoft» som blivit kvar på den väg solen vandrat över himmeln under dagen. Många filosofer ansågo Vintergatan vara den söm som sammansydde de bägge hemisfärerna till hela himmelskupolen. Men Demokritos, Pythagoras, Manilius och flera av de gamla grekiska filosoferna ansågo att Vintergatans ljustöcken var förorsakat av täta sammanhopningar av mycket avlägsna stjärnor --- vilket det också är, slöt Carl Modig.
Professor Lowell hade under tiden avlägsnat sig från de bägge andra.
Nu sågo de honom vada i snön, som vid varje steg yrde omkring hans fötter som kaskader på grund av dess lätthet.
I det svaga stjärnljuset tedde sig hans gestalt spöklikt stor.
--- Lowell, ropade Modig, gå ej för långt ifrån oss.
--- Jag ser något!
Professorns röst hade en hög och gäll klang.
Det gick förunderligt lätt att tala i månluften, och ljudet hördes förvånande tydligt.
--- Jag undrar vad han funnit?
--- Sannerligen jag begriper. Men jag är rädd, sade Modig.
--- Du rädd!?
--- Ja, för Lowell. Den minsta vindfläkt måste blåsa upp denna lätta snö; det uppstår en snöstorm och Lowell omkommer.
--- Skynda på, skrek han därför.
--- Nu kommer jag.
Professorn syntes åter närma sig.
I handen bar han en --- kvist.
--- Se, sade den lärde astronomen. Jag är duvan som kommer till Noak Modig med kvisten i näbben. Men, låt oss gå in och undersöka fenomenet --- jag börjar frysa och år dessutom hungrig.
Inne i grottvåningen skottade de ut den snö som ej smält, låste dörrarna och betraktade professorns fynd.
Det var en kvist av en förkrympt buske. Och, besynnerligt nog, ej alls så olika vår dvärgbjörk, som växer på högfjällen. Kvisten saknade blad, men bar tydliga knoppar.
--- Det ser dåligt ut, sade Lowell.
--- Med vad då?
--- Med månens vegetation.
--- Å, det betyder väl intet, det där. Det är inte tänkbart, att vi nu nått det varmaste stället. Tvärtom, jag skulle antaga att vi äro på gränsen. Åt ena hållet sluttar den stora kaviteten med varmare och varmare klimat, åt andra hållet stiger den väldiga, branta bergskedjan vi glidit nedför och bortom den tager atmosfären slut och det kala, öde vulkanlandskap, som vi även se på jorden, börjar. Vi äro på gränsen, Lowell, på gränsen.
--- Men när få vi dager? undrade Nina.
--- Ja, det beror på, sade Carl. Det beror på Lowells sista iakttagelse.
På kvisten? Tror du, att den kan användas som slagruta för att få solljus? skrattade Nina.
--- Nej, på Lowells observation den 10 november. Det beror på hur stor den där tillplattningen på månen var --- lade du märke till det, Lowell?
--- Ja, svarade professorn.
--- Och den var?
--- Precis 2,000 kilometer, upplyste den lärde astronom en.
--- Gott. Då rita vi upp månen i genomskärning, tyckte Modig och framtog ett millimeterpapper, cirkelpassare och blyertspenna. Månens diameter är 3,484 kilometer.
Han avsatte detta avstånd på det rutiga »ingenjörspapperet» redan inrutat i färdiga kvadratmillimeterstora rutor --- och uppdrog nedanstående figur.
--- Där, sade han och pekade på ritningen, där är tillplattningen Det vita, det är det, som vi från jorden se av månen --- det streckade har ingen mer än Lowell sett från vår Tellus När vi reste från jorden, var det nästan fullmåne. Och månen måste väl gå ett fjärdedels varv runt jorden, det vill säga sex jordiska dygn, innan solens strålar falla in i insänkningen, eller hur Lowell?
--- Antagligen litet förr.
Och hur många dar ha vi använt på resan? Meteorerna bromsade mycket och dessutom stannade ju alla våra kronometrar. Ja, i alla fall blir det väl inte lång tid att vänta. Men jag föreslår, att vi denna tid sova ifrån oss, ty sedan kommer det en dag, som är så lång i ett sträck som femton av våra dygn på jorden. Solen går ej ned förrän efter det femtonde dygnet.
De gingo till ro efter att hava ätit och försökte att sova. Men efter en tid vaknade de alla tre, så vakna som aldrig på jorden, lätta och väl till freds. De togo på nytt en promenad ute i den lätta snön, sågo på stjärnorna och fröjdade sig åt snöns violetta färgnyanser men började alla tre så småningom tycka, att natten var litet lång.
Varken Carl eller Nina ville högt medgiva detta. Men de tänkte det bägge två och professorn sade:
--- Nej, vi få sysselsätta oss med något.
--- Du Carl, föreslog Nina, har du Europas karta med?
--- Ja, älskade.
--- Vet du vad som skulle vara roligt?
--- Nej, säg.
--- Att du på den ritade upp en cirkel, som svarar till den här tillplattningen på månen, 2,000 kilometer.
--- Det var inte dumt.
Det visade sig nu, att om man tog Berlin, som låg mest centralt i Europa, till medelpunkt, fick man fram följande cirkel, precis lika stor som insänkningen på månens bakre sida:
I rak linje var avståndet så stort som fågelvägen mellan Gävle i Sverige och Livorno i norra Italien. Och alla dessa huvudstäder med deras naturliga geografiska läge fingo, med naturliga, jordiska avstånd från varandra, plats i cirkelns yta: Stockholm, Kristiania, Köpenhamn, Amsterdam, Bryssel, London, Paris, Bern, Wien och Berlin. Cirkelytan täckte ett område, minst 6 gånger så stort som hela Tyskland.
Togs Moskva som medelpunkt omspände en sådan cirkel så gott som hela Ryssland från Vita Havet i norr till Asovska sjön i söder, från Uralbergen i öster till Östersjön i väster.
Det var onekligen ett väldigt område, och nog fanns där i alla fall plats för de tre, som nu befunno sig där.
Om man tänker sig denna areal så tätt befolkad som Europa, sade Carl Modig, alltså med 38 personer per kvadratkilometer, så skulle hela instörtningen kunna bebos av ungefär 120 millioner månmänniskor. Som Asien med 20 per kvadratkilometer cirka 60 millioner, och så glest som Australien och Polynesien bleve det ej ens 2 millioner själar --- men allt detta är ju fantasier det kan ju hända, att här bara finnes --- tre och det är vi.
Så fantiserade de och försökte få den långa natten att svinna hän.
Professorn yttrade bland annat:
--- Jag har tänkt litet på detta besynnerliga faktum, att månatmosfären här, på den andra sidan, är så tät. Detta strider, till att börja med, mot alla vetenskapliga rön. Men endast till en början. Vid närmare begrundande ser man, att det är fullständigt i överensstämmelse med naturens lagar.
--- Det gläder mig att du kommit till ett sådant resultat. Låt höra dina bevis, bad Modig.
Mycket lätt bevisat. Det är konstaterat, att alla gaser hava en inneboende benägenhet att sprida sig så långt rumsförhållandena medgiva. Den hastighet, varmed detta sker, är olika för olika slag av gas och ökas med temperaturen. Om således en gaspartikel vid atmosfårens gräns händelsevis rör sig med större hastighet, än den, varmed planetens dragningskraft verkar, måste denna partikel lämna atmosfären och begiva sig ut i rymden Den hastighet som erfordras för att en sådan partikel skall undandraga sig jordens gravitation är 11 kilometer i sekunden vid polerna och 10,45 kilometer vid ekvatorn. På Mars skulle motsvarande hastighet vara 4,8 kilometer och på månen endast 2,38 kilometer. Och således --- om en eller annan gas på jorden vid atmosfärens yttersta gräns tillfälligtvis komme att stiga med större hastighet än 11 kilometer i sekunden, skulle den lämna vår planet. Så långt är jag med. Men sedan gör man ett väldigt språng och säger: Månen och de smärre himlakropparna, asteroiderna, äro utan egen atmosfär, emedan deras dragningskraft ej räcker till att kvarhålla gaserna. Detta är ej absolut riktigt. Ty det behöver ej med nödvändighet inträffa, att gaserna på en lättare planet hava samma rörelse som på den tyngre. Detta är första invändningen --- men jag har en ännu viktigare. Månens bakre sida, på vilken vi nu befinna oss, har alltid undandragit sig våra jordiska astronomers blickar och våra linser och glas. Vad man säger om månen, att dess temperatur är mer än dubbelt den jordiska på varmaste punkten --- närmast solen i månbanan, samt att dess attraktionskraft är sex gånger mindre än jordens och att därför atmosfären försvunnit från dess yta, gäller blott under den förutsättningen, att intet vatten funnes kvar på månen. Då är beräkningen klar. Men att det finnes vatten bevisas ju av snön, som vid solens stigning kommer att smälta till vatten. Och så länge det finnes vatten på en himlakropp, kommer dess avdunstning att binda en atmosfär till dess yta --- det är klart. Men jag skulle ju bevisa att månatmosfären här över fördjupningen till och med måste vara tätare än jordens. Det har givetvis här, över hela baksidan av månen, funnits vatten, havet har på grund av vattnets lättrörlighet helt enkelt så att säga retirerat hit undan jordens dragningskraft. Hela denna 3,140,000 kvadratkilometer stora buckla av månen har varit fylld av ett väldigt hav. Och så mycket kan sägas med absolut bestämdhet: detta hav har också, på grund av jordens oerhörda dragningskraft, varit fenomenalt djupt. Jordens hav kunna bli en mil djupa. Nog skulle man kunna antaga, att det stora månhavet allra minst räknat 10 mils djup på sitt djupaste ställe --- nära mitten. Denna vattenmassa har, just genom den stora hettan som solen ger --- månbanan ligger ju solen, när den står i konjunktion med henne, hela 384,000 kilometer närmare än jorden --- alltså haft en kraftig avdunstning och i och med detta få vi fram en tätare atmosfär än den vår jord äger. Utanför detta havsområde har all atmosfår försvunnit på grund av världsalltets kyla, och framme vid randen, som vi kunna se från jorden, finnes ej ett spår kvar. Nu har det stora månhavet högst betydligt dunstat in. Något finnes kvar --- det se vi av denna snö som fallit under den långa månnatten. Och således, så länge månens bakre sida ännu har vatten, gör dess häftiga avdunstning i det heta solljuset, att atmosfären, som liksom en kupol välver sig upp ur den stora insänkningen, till och med är tätare än jordens. När en gång denna sida skall dö, och det skall den, ehuru nog millioner år återstå till dess ja, då håller det nog streck vad vetenskapen säger om gaser som försvinna --- men till dess --- leve Selene och dess täta, ehuru starkt begränsade atmosfär! Jag misstänker att den dröjande solen skall för oss avslöja hemligheter vi ej anat.
Och de förlorade sig i hypoteser och gissningar, medan den oerhört långa natten sakta skred fram.
Äntligen upptäckte de en svag ljusning på den klara himmeln i zenit.
--- Gryningen, utbrast Carl Modig. Gryningen har kommit.
Det var som en svag skär strimma av ljus som dallrade fram över deras huvuden.
--- Nina, sade Carl och fattade bägge hennes händer, vår första dag börjar. Jag har en idé! Professor Lowell är ju prästvigd --- låt honom nu här ute i den rena, vita snön viga oss på gammalt, hederligt, svenskt sätt. Vad?
--- Ja, älskade.
--- Kom, Lowell!
De gingo ut ett stycke på det snötäckta fältet som i morgongryningen låg där underbart slätt och med alla nyanser mellan skärt och dunkelt violett, överstrålat av sakta bleknande stjärnor.
Modig lade märke till något ett stycke därifrån.
Vänta, sade han och skyndade genom snön.
De andra sågo honom böja sig ned, rycka och slita i något.
Han kom snart tillbaka med något i handen som han visade dem.
Även detta var en kvist. Men alldeles olika den, som professorn funnit.
--- Myrten! utbrast Nina rodnande.
--- Ja, inte mycket olika i alla fall. Min jordiska brud skall bära en krona av myrten i sitt gyllene hår, sade han.
Och inom ett ögonblick hade han av den evigt gröna buskens gren flätat samman en krans av de gröna, barrliknande bladen.
Han satte den på Ninas hår.
Vid en snöbetäckt sten böjde de knä.
Lowell förrättade vigseln.
Då --- i samma ögonblick den var fullbordad --- och de nygifta växlade första kyssen framför altarstenen --- då sprang det från det höga bergets tinnar fram en tändande strimma av guldgul, brännande eld. Den högsta tinnen glödde --- natten hade vikit.
Sakta höll solen sitt intåg i.Seleiie, i den underbara, stora dalen på månens andra sida.
Dagen hade kommit.
