De kände tydligt hur luften blev betydligt tätare när de nalkades skogsplatåns början där nere. Det slog lock för öronen av den hastiga nedfarten och de måste gång på gång svälja, för att få normalt lufttryck på trumhinnorna.
Allt gick så fort i Selenedalen.
Att komma ned och fram, det var en leksak med de jättekrafter, som jordens bebyggare ägde inneboende på en himlakropp, vars dragning mot dess medelpunkt endast var 1/6 av jordens.
Allt gick fort --- utom en enda sak: solens stigning på himlapällen.
Den gick oändligt sakta för ett jordiskt öga.
Nu hade de tre resenärerna i universum säkert vandrat ett helt jordiskt dygn och solen stod ännu lågt.
Ett trolskt skimmer vilade över allt, och nu började snön att smälta, och vid sidan av vandrarna silade små, lustiga bäckar nedför bergsidorna.
Några fjäderfina moln stego upp och en morgonrodnad av den underbaraste skönhet färgade den östra horisönten i det ögonblick, då de nådde den oändliga skogsterrassen. Samtidigt kände de en mild vällukt, något liknande anis, svepa emot sig.
En blick var nog för att övertyga dem om, att de vita fläckar de sett mellan de gröna skogarna voro sjöar. Deras yta började nu att mörkna, och här och där bröto svartblåa fläckar av smältande issörja fram.
Nu kändes den första vindfläkt de märkt sedan ankomsten.
Den kom som en stilla susning från väster, det okända landet, och drog sin svepning mot de glödande tinnarna öster --- ifall den nådde så långt.
Och skogen.
Ja, hur skall skogen på Selenedalens skogklädda, näst översta platå kunna riktigt beskrivas?
Den var tät och grön som jordiska urskogar, det är sant. Trädens blad voro tjocka, saftiga, djupt mörkgröna tungor, som alla riktades nedåt från grenarna och stammarna, vilka sträckte sig nästan lodrätt uppåt zenit.
En egendomlig skog, icke ful, men egenartad och för jordiska ögon alldeles ovanlig.
Där fanns intet valv, inga lummiga kronor som vinden kunde viska sina sånger uti.
I stället voro rötterna enormt utvecklade. De nådde över manshöjd och utgjordes av oerhört kraftiga, skrovliga grenar. Litet över manshöjd förenade sig dessa rotgrenar till stammen, från vilken spikraka spön stucko upp. Och dessa spön bar de tjocka, tungliknande bladen.
Carl Modig gjorde i hast en skiss.
Den hade vidstående utseende:
--- Det är ju nästan som en julgran på fot! tyckte Nina och skrattade åt ritningen. Men den är lyckad. De se verkligen ut på det sättet. Men kan någon människa nu begripa, varför de ha så väldiga rötter? Detta, du Carl, är dock något nytt och oväntat --- något, som inte ens du hade förutsett.
Men till hennes förvåning svarade den unge ingenjören:
--- Tvärtom. Jag hade väntat mig just detta.
--- Men jag väntar med förklaringen tills vi påträffat första fågeln, log han. Eller --- à la bonheur, om fåglar ej skulle finnas här, i så fall tills vi upptäckt något av faunan, ty att denna lika otvetydigt som floran har fått selenemärket sig påtryckt, är alldeles säkert.
--- Men hur vet du, hurudant »selenemärket» ser ut?
--- Genom det bekräftande dessa träds utseende gav mitt antagande. Men ser ni, mina vänner, jag är politiker. Jag vill hålla er spänning uppe. Det vore mycket opolitiskt att med ens tala om allt, vad jag anar, allt vad jag tror mig veta --- av min slutledningskonst. Då får intet nyhetens intresse för er två. Alltså vidare --- jag skall till slut logiskt bevisa, att jag redan nu vet vad vi få se --- på ett ungefär.
--- Men om här finnas människor? Hur se de ut? Hur leva de? undrade Nina.
Carl gav henne en varm, leende blick.
--- De leva på stor fot, min älskling, svarade han.
Nu vandrade de in i skogen.
Det blev dem snart tydligt, att de, genom att täcka rötterna med de stora tungliknande bladen, kunde, var de ville, med lätthet skaffa sig ett både tätt och bekvämt tält.
Här och där slingrade sig en lian uppför rötterna, den korta, tjocka stammen och grep sig fast i de uppåtsträckta grenarna.
De upptäckte emellertid intet djurvärlden tillhörande väsen, ej en råtta, icke en ekorre, ej en den minsta tätting.
Av trädslag funnos mycket få arter. Alla i stort sett liknande det först påträffade »rot-trädet», vilket för resten innehöll en aromatisk, segflytande vätska innanför rötternas bark, en vätska som luktade anis och hastigt stelnade i luften.
Efter en lång vandring genom urskogen började det glesna mellan stammarna och ett blått, glittrande band sade dem, att de nått öppet vatten.
En underbart djupt blå sjö utbredde sin lätt krusade yta framför dem, och på andra stranden stodo åter de gröna skogarna.
Snön och isen hade smält; allt var grönt och blått, och på den azurblåa himmeln gledo moln ännu färgade av Auroras purpur.
--- Underbart! sade Nina gripen av det härliga skådespelet. I Selenedalen har naturen sannerligen icke sparat färgerna på sin palett.
--- Nej, de äro underligt djupa och mäktiga.
De sågo ned i det klara vattnet.
Men ej en enda fisk kunde de upptäcka, vilket ju ej behövde hindra, att det kunde finnas.
--- Och ditt intryck av Selenedalen, Lowell? frågade Modig.
--- Uppriktigt sagt: kolossalt enformigt, svarade denne. Dock --- halt --- vad ser jag!
Professorn stirrade förundrad på en gren av »rot-trädet», som just belystes av solens sneda strålar.
--- Bladen börja att resa på sig!
Och verkligen!
De slappa gröna tungorna, stora som vår jordiska oxes tunga och vilka nyss hängt lodrätt ned, ställde sig nu i solljuset i vinkel ut från grenen.
Nyfikna lyfte de upp ett av de köttiga bladen.
Under dettas rot, i vinkeln mellan bladet och stammen, varseblevo de en --- knopp. Skyddad av bladet mot snöns milda kyla svällde den tydligen nu, påverkad av solen.
Det var en underlig knopp i sanning. Hårt som en nöt var dess skal, det påminde om paranötens trekantiga frukthölje.
En tanke slog plötsligt Carl Modig mitt i denna långa dags börjande morgon, denna ljusperiods arla timme, denna spirande selenevår, och han såg på det glittrande vattnet, vars istäcke måste hava varit ytterst tunt, då det så hastigt kunnat smälta för det svaga solskenet.
--- Vi hava tagit fel, mina vänner, sade han.
--- På knoppen?
--- Tror du att det är en frukt?
--- Nej, nej --- vi ha tagit fel på översta terrassen. Ser ni, det måste finnas en eller två terrasser till, högre än den snötäckta där uppe, där grottvåningen ligger kvar.
Hur så?
--- Jo, det är alldeles otänkbart, att det, endast några få mil från ytterkanten, från randen ut mot evighetens kyla, bortom de höga bergen, utefter vilka vi gledo ned på snöterrassen --- att det, som här, skulle kunna existera en så varm luft, så litet snö och så tunn is, ej att tala om vegetationen --- det är fel.
--- Men vad är då rätt?
--- Att vi fallit ned utefter en terrassbrant, som ligger långt in i Selenedalen. Att ej endast en brant, 10,000 meter hög, och ännu en, lika hög, skilja oss från den eviga kölden i månöknen runt om Selenedalen --- utan tre, kanske fyra lika höga terrasser. Ja, så är det --- så måste det vara. Och atmosfären i Selenedalen --- den påminner så slående om fenomenet i »Grotta del cane».
--- Hundgrottan?
--- Ja.
--- Vad är det för ett fenomen? undrade Nina.
--- Grotta del cane ligger vid lago di Agnano, i närheten av Neapel. Där utvecklas och samlar sig kolsyra. Denna gas är tyngre än luften och den blir liggande på bottnen av grottan --- till och med utan att blanda sig med luften. Människor som gå in där kunna andas, men medtagas hundar och mindre djur, omkomma de ömkligen i kolsyregasen vid bottnen. I Selenedalen ekvivaleras kolsyran av atmosfären och Hundgrottans jordiska luft av etern. Selenedalens luft fyller så småningom dalens kavitet --- men flyter aldrig över --- det är hemligheten. Centralsjön, som måste finnas kvar i mitten, avger genom sin fortgående avdunstning den vattenånga som, förutom Selenedalens atmosfärs oerhörda höjd, på grund av dalens djup gör, att denna luft blir stående kvar i dalen.
--- Du har rätt, svarade professorn, medan Nina bröt en gren av ett
träd och vände den så mot solstrålarna, att dessa trängde sig in
mellan grenen och bladet och föllo rätt på den underliga, hårda
knoppen.
