Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men du har aldrig hänsynslöst visat bort mig,
och ibland har jag trott, att det bara var min
sjukliga misstro, som gjorde, att jag inte kunde
lita på din tillgifvenhet, men så småningom har
du varligt utplånat mig ur ditt lif och bara
gif-vit mig en liten hägnad fläck, också det af
hänsyn . . . och nu — — nu är jag villig att ge
dig fri med tack för mycket.»
Hon talade långsamt; hennes sonora,
lågmälda stämma ljöd så underligt rogifvande in
i hans upprörda sinne. Han var glad för att
den långa tystnaden ändtligen brutits, och —
han var glad, för att hon hade mod att gå!
Då var han ej fastkedjad vid henne, då skulle
han ej tvingas att vara en trogen bandhund vid
äktenskapets hundkoja. Hon fordrade
ingenting, det var skönt. Han andades djupt.
Hastigt drog han henne intill sig.
»Nej, Elsa, du skall stanna; det vore synd
om oss båda att möta ensamheten just nu. Vi
ha så nyss jordat det, som var lifvets mening;
du: barnet! Jag: min stora, trosvissa kärlek.
Stanna! Låt mig se in i dina ögon, när de
stråla som stjärnegåtor och låt mig höra din
röst, när den är varm af flydda drömmars
makt. Det är alltid många kvinnor i mannens
minne och längtan, men där är också alltid
en enda: den har du varit mig . . .» han kysste
hennes röda läppar ... »är du mig.»
Så gick han, patienter väntade; det hade
kommit badgäster, som ville ha sina krämpor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
