Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Efter ett par dagar hade Elsa emellertid
glömt den unga främlingen, men hennes ord
förföljde henne. Hon tyckte, att hvarenda
förbipasserande upprepade dem, och hennes
vanligen så säkra hållning blef ofri. Hon sjönk
ihop. Det var som de okynnigt måttat åt henne
med småsten eller kardborrar.
För att komma in på kyrkogården måste
man passera ett muradt porthvalf, där humlor
surrade emot en som förvandlade osälla själar,
och dit doften från kaprifoliehäcken innanför
kändes så bedöfvande stark, att man fick en
förnimmelse af att helt plötsligt vandra in till
något sagans blomsterland. Höga almar och
hägnande askar skuggade det enkla graffältet,
där man dock i allmänhet minnesgodt vårdade
»sin kulle». Det var friska blommor och
krattad sand på de flesta grafvar. Döden blef till
en ljus, vacker högtid härinne; de gamla och
trötta höllo särskildt af kyrkogården, ty den
varslade mildt om den stora friden.
Elsa drog ett djupt lättande andetag, när
hon hunnit uppför de tre vittrade trappstegen
i porthvalfvet och stängt den gnisslande, svarta
grinden efter sig. Hennes hållning blef med
ens spänstig och det ängsliga draget kring
munnen försvann.
Hos gamla Lalla skulle hon nu som förr
finna en fristad. Hon hade tagit några
blommor med sig. Lalla hade varit en god liten
blomstermor, och hon skulle alltid få på sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
