Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att de glömde, hur litet de egentligen ägde af
den man, de kallade sin egen i nöd oeh lust,
men Elsa kunde ej dagtinga med begreppen.
Någon kom in på kyrkogården, men Elsa
vände sig inte om. Hon antog, alt det var
gamla graf-Anna, som kom hvar lördagskväll
för att taga bort vissna blommor och lägga de
fina — under veckan sparade — pärlkransarna
på de putsade, söndagsprydliga kullarna.
Nej, det var inte hon.
Blixtsnabbt vände Elsa på hufvudet.
Blodet steg flammande varmt upp i hennes
ansikte, och hon sträckte ofrivilligt ut båda
händerna med en rörelse af glad öfverraskning.
»Börje.»
Han skulle icke varit stämningar och
intryck så vuxen som han i allmänhet kände sig,
om han ej uppfattat ett älskande tonfall i hennes
rika stämma, och han blef dubbelt glad att han
följt sin impuls och kommit. Det var synd att
lämna henne alltför mycket ensam. Det tålde
kvinnor aldrig vid. Han hade gifvit akt på, att
de fingo för många ömmande moraliska knutar,
när de hänvisades till ensidig fördjupning af
egna själsrörelser. Och hvad Elsa beträffade,
hade hon i hela sin natur något, som måste
få stöd, för att ej brytas. Han tänkte så ofta
sammanliknande på henne och en svan, hvilken
han en gång i sin barndom sett flaxa omkring
med den ena vingen stubbklippt efter ett
flyktförsök. Elsa hade också en gång velat sträcka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
