Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jaså, nu är sorgetiden slut, lilla Elsa?»
Hon ryckte till. Ja, han hade väl rätt. Hon
hade icke glömt sitt barn, men det var som hon
nu först riktigt lagt det under jord, dit där
glömskan förr eller senare säkert hittar.
Han begärde inte något svar, men deras
nästan ystra stämning slog om, och när hon
litet senare på kvällen satt sig i sin älsklingsvrå
i det stora hvardagsrummet, tände hennes
tankar stilla det vigda ljuset på sonens graf, ett
litet blekt, flämtande ljus, som stod ute i
mörkret, redo att brinna ned, men än lyste det.
Börje hade haft ett telefonsamtal och kom
nu in igen. Han gick direkte fram till henne
och sade hjärtligt:
»Att ett sådant litet hustrufruntimmer skall
betyda så mycket för ett stort, groft manfolk.
När jag stod därute vid luren och kände
parfymen från din kappa, blef det så muntert inom
mig, att jag var frestad att ringa en melodi på
talapparaten.»
»Käraste», hennes hand snuddade len vid
hans hår, »du kan tro, det gör godt att höra
dig säga så.»
Skymningen var grå och blid; den hade
hunnit förbi balfdagerns bäfvande skuggor och
flyende färgnyanser och var sig själf; bara den
tysta, fordringslösa overkligheten, som icke kräfde
någon uppmärksamhet. Linjer, färger, konturer
smälte bort, och en irrande blick hade intet att
fästa sig vid. Det är i sådana stunder den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
