Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stirrade efter den bortrullande vagnen med vidöppen,
tårlös blick. Han gaf icke upp det tjut af ilska och
sorg, som andra barn i hans belägenhet skulle ha
gjort; hans smärta var härtill alldeles för stor och
fullvuxen. Den liksom föll ned öfver den klena lilla
kroppshyddan och tryckte den till jorden, som om
den varit utan vilja och motstånd. Håglös lät
han sig ledas in af den gamla jungfrun, lindrigt
ruskad af henne, då han matt och frånvarande snaf-
vade på trösklarna och de få trappstegen. Hans
ansikte var krumpet och af samma däfna färgton
ungefär — ja, hela den lilla figuren syntes lika vis-
ser och slak som de gula påskliljor, dem han på
morgonen brutit från rabatten i trädgården, för att
förära mamma Marit, men som nu lågo där på
barnkammarbordet förbi, utan charme, då det vid
brådskan med den hastiga frukosten före kyrkbe-
söket ej medhunnits att sätta dem i vatten.
Hanna drog af honom ytterrocken, som var all-
deles för varm för väderleken, ty hon var nu lika
öfverdrifvet rädd om lille-Svens kropp som själ.
Kärleksfullt strök hon det ljusa, svettklibbiga håret
ur den lilles panna och mumlade belåtet: ”Satan
fick inte rifva mitt lilla lamm — Herren afgick med
segern.”
Mera sade hon ej. Hon förstod nog lille-Sven
och att han var djupt bedröfvad, men härför hade
hon intet sinne. Hon kände sig outsägligt trygg
i medvetandet att för denna gång ha räddat gossen
undan ett öfverhängande ondt, och då var allting
annat obetydligheter.
Hon bar ut sin och gossens kyrkstass, veder-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
