Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hand vid något, framlefva sitt återstående lif. I an-
nat fall finge hon en lifstidspension ifrån lille-Sven
och kunde naturligtvis komma och hälsa på, när hon
ville. Men ingen inblandning — det var vilkoret,
hvilket hon än valde.
Räntmästaren hade väntat ett utbrott, men det
uteblef alldeles. Hon sade endast: ”Jag skall tänka
på saken”, hvarpå hon stum, förkrossad började rafsa
ihop gossens, saker och stoppa ned dem i en natt-
säck, som hon bar ut och ställde i vagnen.
Olga vågade visst icke se på henne, men Marit
fick tårar i ögonen vid anblicken af den förstum-
made gamla, som, utan de sedvanliga förmaningarnea
till lille-Sven att ”inte försumma sina böner, ej för-
törna Herren, ej låta sig snärjas af världsliga ting”,
stod där på trottoaren och såg deras affärd.
”Adjö, Hanna”, sade hon vänligt och tryckte
hennes hand, ”var inte ledsen. Tro mig, jag har
sett på gossens bästa. Och det blir också Hannas
eget — vi båda hade aldrig kunnat draga jämnt.”
Men den gamla jungfrun aktade ej på henne.
Hennes annars skumma, nu slocknade blick, hängde
vid lille-Svens ansikte, men ej som om hon sett det,
utan något annat, fasansfullt, som gjorde henne blind
och döf för allt annat.
”Farväl med sej, Hanna”, ropade den lille gos-
sen triumferande, med barnets egoism; men hon
hörde icke detta heller. Så rullade vagnen bort, och
ännu stod hon där länge, länge och skådade efter
den med sina skumma ögon.
”Herren går före mig — jag följer honom.”
Månen rann upp och belyste fästefolkets hem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
