Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hade jag nog bestyrt om att han fått hvila inne
på något af sofrummen.”
”Hon ägde mitt medgifvande. I dag vill jag
dock rå om dig alldeles ensam.”
Då vagnen rullade in i den sofvande staden,
förkunnade en svag gryning i öster att augusti-
morgonens solljus inom kort skulle inbryta och
skingra den rikt daggmättade sommarnattens ljumma
mörker. Den sömnige kusken for om hörnet med
hästarna för att genom plankporten åt gränden föra
in dem i stallet, och ensamma på den folktomma
gatan stodo räntmästaren och hans unga brud, utan-
för det väntande paradiset. Det låg mörkt och tyst,
ty ängslig för allt som kunde påminna om det till-
fälle, då han hemförde sin första hustru, hade ränt-
mästaren befallt, att ingen finge vara uppe dem till
mötes och intet ljus brinna. Själf öppnade han
porten och lyste Marit in vid en tändsticka, tog af
henne ytterplaggen och tände lampan i hennes blif-
vande arbetsrum. Så följde en lång innerlig omfam-
ning med tysta hviskningar, hvarur först bullret af
en dörrs öppnande skrämde dem.
Det var Hanna, som med famlande, osäker gång
trädde in. Märkligt hade hon fallit af sedan hon
uppsades från sin tjänst, hon var till ytterlighet ma-
ger, och ögonen syntes på väg att försvinna i sina
hålor. Hon stannade midtför de två lyckliga män-
niskorna och fäste sin skumma blick på dem med
ett uppflammande ljus af hätsk triumf däri.
”Hanna — jag har ju förbjudit —” brusade
räntmästaren upp, men hon lät sig ej bekomma.
”Ja, ja, jag vet nog, räntmästarn! Och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
