Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dyrköpt - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RESTE-z
166
hennes arbete tillfredsställde icke den gamle tsige¬
naren — hon kunde märka det på hans elaks
blickar och retliga lynne. Men vad skulle hon
göra? Inte kunde hon ta någon plats i staden
eller i byn och lämna den sjuke ensam, utan tillsyn.
När hon gick omkring och stökade, ropade han
ofta på henne med svag stämma:
»Solomija !» ;
»Vad är det, Ostap?» frågade hon och lämnade
sitt arbete.
»Sitt hos mig!»
Så satt hon på bänken, medan han bara
stirrade på henne med sina feberglödande ögon
eller pratade något osammanhängande.
Solomija förlorade dock icke hoppet och var
ej ens sorgsen längre. Ungdomen tog ut sin rätt.
Då de undgått att förgås i träsken, skulle de även
nu reda sig ur farligheterna, om blott Ostap bleve
frisk snart.
Och hans hälsa bättrades verkligen. Febern
försvann efter någon tid; såret läktes fort, och
hans krafter växte. Efter två veckors förlopp kunde
han redan stiga upp och släpa sig fram till fönstret,
där han med dyster blick följde den rödbruna
sävens svallande rörelser.
Solomija kunde nu lämna Ostap om dagarna.
Hon överlade med honom, huruvida hon ej borde
följa med tsigenarna till byarna för att söka något
dagsarbete. Där kunde hon träffa landsmän och
få hjälp eller goda anvisningar, ty här voro de ju
bland främlingar.
»Gå dul» samtyckte Ostap. »Kanske du kan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
