Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dyrköpt - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
187
»Är den laddad?» frågade Solomija och satte
sig i båten.
»Ja», svarade Ivan sakta och lade ut från stran¬
den. Han var allvarsam och ovanligt fåordig, som
om det vintriga landskapets ödslighet förändrat
hans sinnesstämning. De rodde ut till mitten av
floden; strömmen förde dem hastigt utför floden,
och de vita stränderna med de svarta videbuskarna
avlägsnade sig allt mer från dem.
Solomija tog ej sina ögon från stranden. Hon
varseblev, att några människor höllo på att stiga
i en båt. Är det tre eller fyra man? var Solomijas
ängsliga fråga, ty hon kunde ej urskilja, huru
många de voro. Men hon såg, att de satte sig i
båten, som började gunga på vågorna och avlägsna
sig från stranden. De båda båtarna rörde sig nu
på den svarta flodytan och lämnade staden allt
mer bakom sig. Den turkiska båten rodde också
mitt ut på floden för att begagna sig av den starka
strömmen. En lång stund höllo sig de båda far¬
kosterna på samma avstånd från varandra, tills
staden blev alldeles undanskymd av snåren vid
stranden. Då ökade Ivan farten med duktiga årtag
för att närma sig den andra båten, och nu kunde.
man tydligt se, att den inrymde fyra personer —
två vid årorna och två, som sutto mitt emot var¬
andra. Solomija kände igen Ostap.
Nu gällde det att varsko honom.
»Ostap! skrek hon långdraget i sjungande
ton, som svällde ut mellan de vita stränderna och
trängde fram till den andra båten, som därvid sak¬
tade farten.
»Ostap!» upprepade hon. »Vi komma för att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
