Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - IV. Vittoria Colonna. 1877 - V. Ande och värld. 1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Michelangelos själskamp i lidelsen för Vittoria Colonna och
konstens slutliga seger öfver den sinnliga kärleken, sedan
han måst resignera och i arbetet sökt lindring i sin bittra
sorg öfver hennes död. Diktcykeln^ som mottogs med
hänförelse af den litterära ungdomen och kan betecknas
såsom en märkesten i den cechiska konstpoesin, har
nyligen utkommit i tysk öfversättning *).
V. Ande och värld. 1878- (2 uppl. 1882, 3 uppl.
1899). 40 dikter i 4 grupper med prolog och epilog på
145 sidor. Med denna diktsamling, som afväpnade den
mot Vrchlickÿ ännu en smula misstrogna kritiken och
gjorde honom till den erkändt främste skalden i sitt land,
inleddes en serie tankedigra, delvis monumentala dikter,
med stoff från världshistoriens olika tidsåldrar och
tillsammans bildande en visserligen splittrad, men såsom
kolossal torso öfverväldigande hjältedikt om människan. Detta
antydes redan i prologen, där Seklerna, såsom sinnebilder
af mänsklig storhet och mänskligt elände, framträda inför
skaparens tron och spörja om hans afsikter med dem. —
I denna diktsamling röjer sig ock oförtydbart Vrchlickÿs
andliga frändskap med den franska skaldeskolan (Victor
Hugo och les parnassiens), hvilken erbjöd honom åtskilligt,
som den. tyska romantiken ej kunde skänka: en finare
blick för det poetiska språkets klarhet och plastik, en
vidsträcktare ämnessfär (Hugos uLa légende des siècles“ och
Leconte de Lisle’s “Poèmes antiques et barbares“) samt
en djupare uppfattning af såväl antiken som naturen än
den tyska romantikens känslosamhet varit i stånd att gifva.
Men äfven här förnekade sig Vrchlickÿs eklektiska natur
icke, i det att han valde det bästa möjliga från olika håll:
af Victor Hugo den reflekterande naturmålningen, af Sully
Prudhomme den personliga innerligheten och idealismen,
af Leconte de Lisle den u hednisk “-panteistiska
skönhetskulten, af Théophile Gautier den formella
ciselerings-konsten o. s. v. Men likasom Böhmen genom sitt cen-
*)Af Johann S p u c i l-Zeranovsky (Leipzig 1903) i Brönn.
öfver-sättningen är dock föga lyckad—jämf. »Wiener Abendpost» 13 juni 1903.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
