Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra delen - Vrchlickýs lyrisk-episka originaldiktsamlingar I—LXVI - VI. Symfonier. 1878
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en altartafla, föreställande Yttersta domen, erinrar skalden
om forna tiders hätska trosfanatism och kommer honom att
tvifla på den kristna religionens sanning. Han får då i
en vision se ett samhälle af panteistiska hedningar, som
förnekade alla slags gudar och blott erkände naturens
skräckfulla, känslolösa allmakt. I tron att den oundvikliga
döden vore den rätta förlossningen och liktydig med total
förintelse, begingo de själfmord. Endast en yngling trodde
ännu på kärlekens oförgänglighet, ehuru äfven han
förgiftats af läran att naturens skönhet låge blott i det yttre
och kvinnofägring i det enbart kroppsliga. Utan aning
om nattens faror af vilddjur och mörker bidade han lugnt
hennes inbrott. Men som en blixt kom tanken på domen
öfver honom, och domen var hans eget samvete, hans
handlingssätt. — Dikten ger ett poetiskt uttryck för skaldens
egen utveckling från en rent materialistisk panteism till
en djupare uppfattning. Naturen är skön och oförgänglig,
men öfver henne står dock idén, tanken (myslenka). Den
lefver kvar och
“Jag ser en framtid, då den stora tanken,
den enda, dyrkad blir af sälla mänskor."
6. “Enslighetens ande“, en svärmisk skogsidyll från
Sumava (Böhmerwald) med de något sentimentala
slutraderna om naturen, som består, medan
“min grafsten länge sedan är förvittrad,
och inskrift, som af vänner ristats, plånad.
Men rosor gro i stenruinens skugga,
sig murgrön lindar omkring nakna stenen,
och i en vrå af gråa kyrkgårdsmuren
har näktergalen redt sitt bo och skall
åtminstone med sina ljufva visor
i stilla vemod tala till min själ.“
7. u Vid Panaros källau, en varm naturskildring från
Appenninerna, ganska betydelsefull för den på sydländsk
realism hittills arma naturmålningen i den cechiska poesin.
Dikten är för öfrigt hufvudsakligen en återklang af Leo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
