Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Första kapitlet. Vrchlickýs lyrik - 2. Naturen och hjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
outtömliga källan förfära med tantaliska kval — hon
erbjuder dock den största sällhet; bägare och ros berusa oss,
och fjäriln sväfvar uppåt, mot himlen.“
Och ju mer skalden tänker på kärleken, dess klarare
inser han, att kärlekens väsen endast hör hemma i de
dunkla känslornas och fantasiernas värld, men att det aldrig
kan fattas af förnuftet. I “Orfei ungdom“ (XIX) liknas
kärleken vid en urskog, och en hvar, som råkar in i den
skogen, blir förtrollad och hittar ej ut igen. Samma bild
återkommer i “Ryttaren i skogen“ (XXXV), där denne
förirrar sig under letandet efter den eviga kärlekens
sagoslott. Förträffligt är känslans outgrundlighet framställd
i poemet “En dröm“ (XLIII): Skalden tycker sig se
kärleken med en mask för ansiktet. Han vill rycka bort
masken, för att kärleken skall bli ännu skönare. Men då
falla heta tårar ned på hans händer, och han är ej i
stånd att blotta kärlekens rätta utseende. Denna allegori,
som också kan syfta på kärlekens eteriska bedräglighet,
uttrycker väl samma tanke*— som Ibsen låter Falk uttala i
“Kaerlighedens komedie“: “Hvis elskov grunder sit eget
vaesen ud, da går den under.“
För belysande af kärlekens allmakt har skalden rikligt
öst ur historiens och sagans källor. I “Änglarnes eklog“
(XIX) beskrifver Sefor för Ituriel, huru deras broder Etiniah
vid Sodoms undergång trotsade förödelsen vid sidan af
Lots dotter:
“Under gråtande och jämmer fåfängt vi på porten slogo.
Tjutande bland stadens spillror lejon och hyenor drogo.
Men de två som barn, som änglar ljuft ännu i sömnen logo.“
I det indiska poemet “Savitri“ (XIX) svarar
hjältinnan, då hon af den vise eremiten erfar, att hennes
ut-korade brudgum är dömd att dö inom ett år:
“— — O gif mig honom! Gif!“ —
O kvinnokärlek! Hjärta! Hvad betyder
för den, som eldigt älskar, lif och död?“
Förtjusande är “Idyllen från Vaucluse“ (XXXV),
då den gode biskop Filip af Cavaillon öfverraskar de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
