Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Första kapitlet. Vrchlickýs lyrik - 2. Naturen och hjärtat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Djupt trängde detta missljud, gällt och hvasst.
Det tycktes mig, ej blott att strängen bräcktes,
men att ett kvinnohjärta också brast.
En gammal känsla inom mig då väcktes,
och gamla minnen trängde åter fram,
hur förr en gåpg ett hjärta ock af skam
blef krossadt och af kvalen genomborradt,
och hur den strängen i min dikt ock skorrat.
Hvi måste denna sång, den klara, ljufva,
som dallrade med kärlekssvärmeri
uti ditt hjärta, ömma, veka dufva,
dö med en brusten strängs disharmoni?
Hvi måste denna sång ur ögat tvinga
ännu så många bittra tårars salt?
Hvi måste den med en final förklinga,
att det bor svek och nöd och död i allt?
Nu kan jag fatta Don Juan, hur denne
sig själf bedrog för mången kvinnas skull,
och hur han, sedan han förtrampat henne,
kysst hennes fjät och grät på hennes mull.
Nu kan jag fatta, hur för Margareta
ej själfve Faust kan förblifva lugn;
ty kärleks vin gör mänskors pulsar heta
och gubbar eldiga som glödgad ugn.
I dufvor, på passionens vingar burna,
som en ur banan rubbad stjärnas fall,
0 kvinnohjärtan, ömma känslors urna
och källan till så strida tårars svall!
1 ären brustna strängar på Guds harpa
och altaren för mannalustars skatt.
Förbannelser på eder liopas skarpa
af dem, som lönat er med fala skratt.
Och lika fullt det offer I förblifven,
som världen på Guds eget altar ställt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
