Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - J - Jägareförbund ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
227
JÄGAREFÖRBUND—JÄRPSLÄKTET
228
vanligen kallat villebråd eller vilt, och
som äger kunskaper i fråga om dessa
djurs nytta, skötsel och naturhistoria.
Har han förvärvat sig dessa
kunskaper, grundligt och systematiskt, kallas
han utlärd jägare 1. jägare av facket,
i annat fall jaktlibhaber eller
jaktälskare.
Jägareförbund, se Svenska
Jägareförbundet.
Jägarhorn 1. jakthorn, ett naturhorn
(utan ventiler) använt till att blåsa
jaktsignaler på. Se d. o. Det
i Sverige brukliga jägarhornet är av
koppar eller mässing och har
elliptiska böjningsrundlar; gärna begagnas
hornmunstycke, för att läpparne ej må
skadas vid anblåsningen i vinterkyla.
På hornet blåsas tonerna c1, g1, c2, e2
varjämte aliqvottonerna b2 och c3 samt
ostrukna underoktavens c kunna
frambringas.
Jägarlatin, den humoristiska
kryddan och saltet vid berättandet av
jaktupplevelser, varvid fantasien lämnas
fritt rum, men sannolikheten aldrig
synes vara alldeles utesluten. En
skicklig och levande berättad historia
synes därför trovärdig för flertalet
åhörare till stilla glädje för berättaren.
Det anses obelevat att ej synas tro på
en dylik historia; dock tillhör det god
ton och ökar nöjet att omedelbart
servera en ännu pampigare historia.
Träffa två mästare i den konsten
samman, kunna åhörarna få många
tillfällen att hjärtligen skratta —
åtminstone invärtes.
Jägerskiöld, Leonard, prof., f. 67,
intendent vid Göteborgs musei zoolog,
avd., förf., jägare.
Jägmästare, tjänsteman vid
skogsstaten, som, under över jägmästares
kontroll, förvaltar de inom det honom
tilldelade område (revir) befintliga
kronoparker och kronan tillhöriga
flygsandsfält ävensom under
skogsstatens förvaltning ställda
häradsallmänningar och boställsskogar.
Järvar, underfam. Guloninæ, äro
grovt byggda djur, som äro nästan
häl-gångare; tassarna stora och breda,
klorna grova. Omfattar endast ett
släkte j är v släkte t, Gul o, som
har små öron och ögon och tämligen
kort, yvig svans. Släktets enda art
Järven, Gu lo gulo (L.), har
grova kroppen täckt av en yvig päls
av lång, tät underull och ännu längre
grova glänsande stickelhår. Öronen
äro täthåriga, föga framträdande.
Färgen ovan svartbrun med ett
gulbrunt (hos ungar vitt) band på
vardera sidan från skuldrorna bakåt och
sammanlöpande på bakryggen;
undersida, fötter och svans nästan svarta.
Kroppslängd 720—810 mm.
Förekommer hos oss huvudsakligen i
fjälltrakterna och fjällskogarna i Norrland.
Enstaka djur kunna dock ströva vida
omkring. Han är ett svårt skadedjur
som i allmänhet dödar vilka däggdjur
han kan komma över. Han klättrar
skickligt i träd. Järven är mycket
stark för sin storlek. Honan föder
vanligen tre ungar tidigt på våren,
vanligen i mars—april.
Järven, Gulo gulo (L.), se Järvar.
Järnsparv, se Sångare.
Järporre, bastard mellan orre och
järpe, liknar en jättestor järpe till
färgteckningen, men har kluven stjärt
och är mörkare med mera svart,
isynnerhet på bröstet. Ett dylikt ex. har
erhållits från Västergötland, några få
andra äro kända från Norge och
Ryssland.
Järpsläktet, Tetrastes Jeys & Bias.
En art i Sverige. J ä r p e n, T.
bona-sia L. Tarsernas nedre del och tårna
ej fjäderklädda, men med kamformigt
ordnade fjäll på sidorna. Huvudets
fjädrar förlängda till en tovs. Stjärt
svagt rundad med 16 pennor. Tuppen
har huvudet ovan, halsen och
fram-ryggen bruna eller brungrå med svarta
tvärstreck. Skulderpartierna
rostbruna med svarta och vita fläckar. Bak-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
