Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - T - Tjäder ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
413
TJÄDER
415
bruna längdstreck på pannan och ett
över ögat, en mörkare längdstrimma
drager sig över nacke och hals. Den
rostbruna ryggen är svartbrun fläckig,
undersidan blekgul. Vid ruggningen
framträder hos hanen en svartaktig
färg, under det hos honan det roströda
blir förhärskande. Det hos hanen
ßtarkt hakformigt nedåt böjda näbbet
är smutsigt gulvitt, hos honan
gråsvart, med ljusare kanter. Över
bådas ögon äro röda vårtlika utväxter
(flammor eller rosor ofta kallade),
vilka hos tuppen, 4 till 5 cm. långt
omgiva det övre ögonlocket; hos honan
äro de mycket mindre.
"Tjädern är en skogens
urinnevånare liksom uroxen, älgen och
kronhjorten", skriver en författare. "Tjädern
längtar till urskogen. Därför kan han
länge hålla sig kvar i ogästvänliga
bergstrakter, när han för länge sedan
försvunnit från slätterna, vi säga
"kan", det är så länge en skogvaktare
övertager hans skyddande och
avhåller illasinnade skyttar att jaga honom
isynnerhet i Sverige och Norge.
Slätten kan i längden icke lämna honom
skydd, endast de ogästvänliga
klipporna, dessa öde trakter bjuda honom
skydd och hejda våldsverkaren.
Knappt något vilt behöver för sitt
fortfarande bestånd så människans skydd
som tjädern; om också hanen skygg
och allena tillbringar sin mesta tid
som en äkta misantrop, så kommer
kärleken över honom och gör honom
liksom andra varelser blind, och han
är då icke svår att döda för den
sakförståndiga; honan på sin kull är
urbilden av naiv dumhet eller moderlig
uppoffring, hur man nu vill uppfatta
det; kortligen intet vilt är ett lättare
byte för rovdjuret människan än
tjädern. Från det upphöjda till det
löjliga är blott ett steg, och detta bekräftar
tjädertuppen drastiskt, denna stolta
fågel med sitt avmätta sätt, sin mörka
förnäma dräkt och otillgänglighet och
sin enfaldiga blinda älskog; ju äldre
han är, ju narraktigare."
Till denna skildring av tjäderns
förekomst bör tilläggas, att de ha
avseende på förhållandena i Mellaneuropa,
ty i norra och östra Europa finnes
tjädern ännu ganska talrikt i de stora
skogarna. Huvudsaken för fågeln är
att den får vara ostörd.
Tjädern ser och hör väl, vilket mån.
gen jägare nogsamt erfarit, då vid
leken honan med sitt "Gok, gok" förstått
att underrätta hanen om "hur landet
ligger". Tuppen flyger fram tämligen
upprätt, honan mer vågrätt, och om
även detta befrämjar flykten, så
blir den snart tröttande med sina
tafatta vändningar, varför höken med
några få vingslag är säker om att
gripa henne; tuppen är honom för
tung och stark. Beträffande ett så
högt stående vilt som tjädern
förekommer naturligen jämte sanna
skildringar även vidskepliga påståenden såsom
t. ex., att tuppen icke har någon tunga,
och att de till följe av hans
kärleksdans oregelbundet smälta förtunnade
exkrementerna vore den säd, som han
från en gren låter strömma ned
bakifrån över honan o. s. v.
Förklaringen till det första påståendet ligger i
att tuppens struporgan är något löst
och efter hopdragningen med tungan
sjunker det ned i halsen; det upptäckes
lätt av kännaren, men sökes ofta
förgäves av andra; honan har icke denna
egendomlighet. En annan
märkvärdighet hos tjädertuppen, som även
förekommer hos tranor och svanor m. m. är
hans slingrade luftrör, vilket i trakten
av krävan före inträdet i brösthålan
gör två bågformiga krökar, som, när
genom sammandragning tuppens
luftrör sjunka samman, lägga sig
ringformigt samman. Även denna
avvikande bildning saknas hos honan. W.
Wurm har i sin bok om tjädern i
tuppens röda fläck upptäckt ett rött
färgämne, Tetronerythrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
