Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ä - Älg - Älghund - Älgstånd - Änder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spårens dimensioner skydda mot
förväxling med spår av annat villebråd.
Sulan på klövarnas undre sida är
utomordentligt lång och sträcker
sig nästan ända ned till klövens
långa, smala, spetsiga framsida, så
att den så kallade ihåligheten nästan
helt och hållet fattas. I spåren fattas
därför också den motsvarande högre
delen. Någon skillnad mellan
älgtjurens och älgkons spår känner man
knappast till.
Jakten bedrives mest genom
gång-skytte, mera sällan genom
ståndskytte, Inom de ryska
Östersjöprovinserna skjuter man älgen
vanligen på dre v jakt; i Skandinavien
uppsöker man också villebrådet
med tillhjälp av ett särskilt slags
spetsar, älghundar, d. v. s. man
följer ett färskt spår, till dess hundens
uppförande antyder närheten av
villebrådet, och söker sedan att smyga sig
på detsamma. Älgen är hårdskjuten
och kräver ett gott skott, dock bevisa
de moderna jaktgevären sin duglighet
även mot honom. En skadskjuten älg
går ofta mycket långt och nödgar
jägaren till ett mycket ansträngande
sökande. Den skjutna älgen passas på
samma sätt som annat större vilt.
Älghund. Den egentliga hemorten för
denna gårdvar och jakthund är
Sverige, dock brukas han ofta även i
Finland och norra Ryssland. Man kan
skilja på två slag: "ledhunden", som
användes försedd med en egendomlig
seldonsartad rem "selen"; "löshunden"
utför samma tjänst som en stövare.
Medelmåttigt tunga hundar användas
vid älgjakt, de lättare, fågelhundar,
vid jakt på järpe, orre och tjäder.
Älghunden har en höjd av 50—55 cm.
och väger 14—18 kg. Han är livlig,
godmodig och klok och aktas högt.
Djurets huvud liknar huvudet på
andra spetsar men är bredare och
kantigare med mindre välvt överhuvud.
Nosen är längre och djupare än andra
spetsars, läpparna äro obetydligt
nedhängande. Öronen äro mycket
spetsiga, upprättstående. Svansen är
medellång, undersidans förlängda
hårbeklädnad överallt av samma längd,
svansen med vänsterknorr.
Hårbeklädnaden på huvudet kort och glatt, på
den övriga kroppen är den sträv och
hård; i nacken och på korsryggen är
håret ofta tämligen mycket längre
än på kroppen för övrigt. Färgen
varggrå eller brun utom undre sidan
av själva kroppen, av svansen och
benen.
Älgstånd, ställen, där flera älgar
vanligen pläga uppehålla sig.
Änder (Anatidae). Familj av
ordningen andfåglar (Lamellirostres),
till vilka utom de förstnämnda även
svanor, gäss och skrakar höra. Hos
fåglar, som tillhöra denna familj, är
näbben framtill platt, i kanterna
försedd med hornlameller, i allmänhet
betäckt med en mjuk hud, som endast
lämnar ett något upphöjt mest ovalt,
tydligt begränsat ställe, den s. k.
nageln, fri. Huvudet är helt och hållet
fjäderklätt, tarsen, kortare än
mellan-tån, är framtill klädd med en rad
större tvärsköldar. Framtårna äro
förenade med varandra genom en
fullständig simhud.
Hanen och honan äro vanligen olika
till färgen, ibland även till storleken.
Honorna rugga vanligen blott en gång
om året men hanarna två gånger, de
förra, då ungarna äro flygfärdiga, de
senare, då honorna ruva äggen, samt
på senhösten. Den första Tuggningen
sträcker sig hos båda könen till hela
fjäderbeklädnaden, varvid
vingpennorna éj som hos andra fåglar falla av
småningom utan nästan alla på en
gång, så att de under denna tid icke
kunna lyfta eller flyga framåt och
måste hålla sig noga gömda. Den
andra Tuggningen sträcker sig blott till
de små fjädrarna, ej till vingpennorna,
och giver åt hanen hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
