Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Jesus i templet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
påminner han dem med mildhet derom, att
detta var något, som de kunnat och bort
veta; och i uttrycket »jag måste» angifver
han den sjelfförsakelsens väg, hvilken han
hade att vandra hela sitt lif igenom ända
till döden på korset.
»Och de förstodo icke det ord, han talade
till dem.» Icke heller de — hvarken den
gamle mannen, som hade tagit vård om hans
barndom, eller modren, som blifvit
bevärdigad att föda honom — icke heller de
förstodo den djupare betydelsen af sonens enkla
ord. Förunderliga mottagande, som detta
Jesu första uttalande sålunda rönte, och det
ehuru det var rigtadt till dem, som stodo
honom närmast och voro honom dyrbarast
på jorden! Det var likasom en sällsam och
ödesdiger profetia om hela hans lif. »I
verlden var han, och genom honom är verlden
gjord, och verlden kände honom icke. Han
kom till sitt eget, och hans egne anammade
honom icke» (Joh. 1: 10. 11).
Och likväl, ehuru han visste med sig,
att han var Guds son, ehuru en stråle af
hans förborgade herlighet hade på ett
omisskänneligt sätt skymtat fram, följde han i all
stillhet och ödmjukhet sina föräldrar till
deras hembygd igen. »Han for ned med dem
och kom till Nazareth och var dem
underdånig.»
 |
| 27. Mynt slagna af Arehelaus. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
