Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Hemmet i Nazareth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»schechîna», en yttre uppenbarelse af Guds
majestät; det var helighetens inre glans, det
var Guds frid.
8. Vi läsa hos evangelisten Marcus, huru
vid ett tillfälle många af judarne, som
förundrade sig öfver Jesu visdom, bland annat
utbrusto: Ȁr icke denne timmermannen,
Marias son, broder till Jakob och Joses och
Judas och Simon, och äro icke hans systrar
här när oss?» (Marc. 6: 3). Äfven på andra
ställen i nya testamentet talas om »Herrens
bröder». Man har nu länge tvistat derom, huru
vida vi under detta uttryck skulle hafva att
förstå verkliga bröder eller blott halfbroder
— Josefs söner i ett föregående gifte —
eller till och med kusiner — söner till en
viss Maria, Jesu moders syster, och den
Kleofas eller Alfeus, hvilken är bekant såsom
fader till apostelen Jakob den yngre. Men
huru vidlyftiga undersökningar än härom
blifvit förda, kunna de dock icke anses hafva
ledt till något bestämdt resultat. Emellertid
synes enklast och bäst att uppfatta
uttrycket efter ordalydelsen och här tänka på
verkliga bröder, Josefs och Marias barn.
Enligt denna åsigt skulle Jesus vara äldst
bland sina - syskon, hvarföre han ock efter
Josefs död, hvilken — om vi få tro
traditionen — skulle hafva inträffat, då Jesus
var nitton år, blef hufvud- och styresman
för den faderlösa familjen. I hvad fall som
helst stod vår frälsare således under sin
uppväxttid icke allena utan var omgifven af
jemnåriga fränder eller bröder, med hvilka
han, när han ville, kunde meddela sig. De
voro efter alla tecken, att döma allvarlige
män med ett enkelt och strängt, nästan
asketiskt lefnadssätt, fulle af nitälskan för Israels
väl och brinnande af längtan efter det
messianska hoppets uppfyllelse. Men det var
icke bland dem, som Jesus, medan han
vandrade på jorden, vann sina trognaste
efterföljare, sina mest älskade lärjungar. De
hade för mycket uti sig af det judiska
lynnets egensinnighet och hårdhet för att en
lång tid bortåt kunna annat än misskänna
honom, som med mildhet och saktmod och
lydnad intill döden ville grundlägga sitt
gudsrike på jorden. Petrus, den alltid
hängifne och ädle om än lidelsefulle och med
stor svaghet behäftade, Jakob, Zebedei son,
den lugne och vaksamme, tystlåtne och sanne,
och framför allt Johannes, hvars häftighet låg
innesluten i en själ, full af himmelsk mildhet,
desse tre voro Jesu hjerta långt kärare än hans
bröder eller fränder efter köttet. En hård,
angripande sedlighet går alldeles icke upp
emot en hängifven och tillbedjande kärlek.
9. Huru vida dessa små skyar af
missförstånd i någon mån kommit att fördunkla
Kristi barndoms klara himmel, kunna vi icke
säga. Det är möjligt, att desse bröder
arbetat med Herren i samma ringa verkstad
och bott med honom under samma låga tak.
Men om ock så varit fallet, kunna vi dock
vara förvissade, att han ofta varit allena.
Ensamheten torde för honom i högre mening
än för någon annan menniska hafva varit
så att säga »Guds mottagningsrum». Utan
tvifvel sökte han denna ensamhet på bergen,
eller på fälten under fikon- och olivträden;
han sökte den under middagens hetta och
nattens stillhet. Ingen själ kan bevara det
finaste och ädlaste af sitt väsen utan stilla
betraktelse och tyst bön, och ju större och
rikare begåfvad en själ är, desto större är
ock hos henne detta behof. Det hände
mången gång under vår frälsares offentliga
verksamhet, att han från de ensliga ställen, dem
han uppsökt, bortskickade sina mest älskade
och förtrogne lärjungar för att få vara ändå
mer ensam.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
