Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XIV. Nikodemus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sons lidande och. upphöjelse[1]; huru Gud hade
uppenbarat sin kärlek till menniskorna genom
att sända sin enfödde son i verlden, icke för
att döma verlden, utan för att verlden skulle
varda salig genom honom: huru denna
frälsning skulle vinnas genom tron på honom,
den sände; huru slutligen de skulle
hemfalla under Guds rättvisa dom, hvilka
uppsåtligt förkastade de sanningar, enfödde
sonen var kommen att meddela dem.
Dessa voro alltså Guds rikes hemligheter
— sanningar, aldrig förr anade, men nu till
deras fulla innehåll och betydelse
uppenbarade. Och ehuru de på det känbaraste
sätt måste hafva träffat Nikodemi fördomar,
ehuru de måste hafva kullkastat det hopp,
som denne gamle forskare i skrifterna sedan
länge närt i sitt sinne, ehuru slutligen han
för att lära de sanningarne måste lägga af
hela sitt forna, honom kärt vordna sätt att
tänka om Gud och de himmelska tingen,
veta vi dock af det följande förloppet af den
evangeliska berättelsen, att, i trots af allt
detta, vår frälsares ord trängde ned i djupet
af hans själ. Utan tvifvel har, under det
de vidare samtalade i dessa ämnen, natten
allt mer mörknat omkring dem; och i de
oförgätliga ord om mörkret och ljuset, med
hvilka detta samtal slöts, har Jesus med
mildhet förebrått Nikodemus den
menniskofruktan, som förmått honom, den store
rabbinen, att söka midnattens skydd för
utförandet af en gerning, som alldeles icke var
en mörkrets gerning, utan tvärt om ett
kommande till det enda och sanna ljuset.
Hvilka lärorika sanningar Jesus vidare
uttalade, eller hvilka tecken han gjorde
under de återstående dagarne af denna första
påskhögtid, veta vi icke; evangelium
meddelar oss ingenting härom. Men då vår
frälsare i Jerusalem endast fann ett envist
och hårdnackadt motstånd, lemnade han
denna stad och begaf sig med sina
lärjungar »till judiska landet», d. ä. efter all
sannolikhet till Jordans stränder, »och der
vistades han med dem och döpte». Denna
döpelse, en förebådande skugga af det
tillkommande sakramentet, tyckes Jesus snarare
hafva tillstadt än egentligen direkt anordnat.
Hittills hade det varit en förberedelsetid;
hittills hade Jesu embetsverksamhet varit,
om vi så få uttrycka oss, af en mera
enskild och pröfvande art. Teologer hafva
försökt sig på allehanda djupsinniga och höga
förklaringar öfver denna döpelse. Men
ingenting, af hvad de haft att andraga, har
kastat något vidare ljus öfver detta ämne,
och vi kunna endast antaga, att Jesus till
en tid tillåtit denna enkla och vackra
ceremoni såsom en invigning till lärjungaskapet
och såsom en talande och för alla israeliter
väl bekant sinnebild af den hjertats rening,
hvilken var ett oeftergifligt vilkor för
upptagandet i himmelriket.
Ännu fortsatte Johannes Döparen sin
bättringens döpelse. Äfven här hafva
teologer lyckats upptäcka djupa och invecklade
svårigheter, hvadan de ock inlåtit sig på
vidlyftiga undersökningar angående den frågan, i
hvad förhållande Jesu döpelse och Johannes’
stå till hvarandra. Undersökningarne hafva
emellertid knappast ledt till något
nämnvärdt resultat. För så vidt den fulla
utöfningen af Kristi embetsverksamhet ännu icke
hade inträdt, måste Johannes’ döpelse icke
mindre än Jesu egen och hans lärjungars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
