Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XX. Jesus i Nain
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3?3
20. JftSUS 1 NAltf.
374
nat pä hinsidan Jordan, eld af himmelen
för att nedslå" dessa, dystra och
skuldbelastade torn? Kunde icke bland så många
underverk ett egnas den olycklige fränden,
som gått före den herliges ansigte för att
bereda hans väg? Kunde icke bland så
många milda och nådefulla ord några
skänkas åt honom, som en gång i sin Guds namn
varit en ropandes röst i öknen? Hvarföre
kunde icke Davids son med en jordbäfning
skaka dessa idumeiska fängelsers grundvalar,
som sett så mången ädel, oskyldig fånge
släpas till döden, hvarföre kunde han icke
sända åtminstone en af sina tolf legioner
englar för att befria sin förelöpare och vän,
vore det också blott för att låta honom ännu
en gång återvända till ödemarken, der han
87. Mynt slaget af Herodes Antipas.
skulle vara till freds att få sluta sitt lif
bland de vilda djuren under Guds fria
himmel långt från menniskors tyranni och ondska?
Hvad under — vi upprepa det igen —om
det började skymma för den i bur instängda
Örnens ögon!
»Ar du den, som komma skall, eller skola
vi förbida någon annan?»
Något i ord afgifvet direkt svar på denna
fråga erhöllo icke Johannes’ utskickade af
Jesus. Men det svar, de fingo, var så
mycket uttrycksfullare. Han lät dem med egna
Ögon se några af de verk, om hvilka de
hittills endast hört andra berätta. Och sedan,
hänvisande dem till det 61 kap. af Jesajas
profetiors bok, tillsade han dem att till deras
mästare bära det budskapet: »de blinde se,
de halte gå, de spetelske göras rene, och
döfve höra, de döde väckas upp», och
framför allt — ty det betydde mer än allt det
förra — »för de fattige varder evangelium
predikadt». Men ännu ett ord skulle de
meddela sin mästare — och vi kunna väl
föreställa oss, hvilken ömhet Jesus inlade i
detta sluttillägg — »salig är den, som icke
varder förargad i mig». Salig, så menar vår
frälsare, är den, som kan tro på mig trots
nöd och förföljelse — som kan tro och derpå
förtrösta, att jag fullkomligt känner hans
vilja, som mig hafver sändt, samt vet, när
och på hvad sätt jag skall fullborda hans
verk.
Det ligger nära till hands att antaga,
ehuru ingenting uttryckligen säges derom,
att Johannes’ lärjungar icke skildes från
Jesus utan att från honom hafva medtagit
andra tröstens och uppmuntrans ord för den
store fången, deras mästare, hvars slut nu
så nära förestod — ord, hvilka för honom
utan all fråga helt visst voro långt ljufvare
än den honung, som hade stillat hans
hunger i vildmarken, och långt mera
vederqvickande än de friska källor, som der släckt
hans törst Knappast hade emellertid desse
lärjungar aflägsnat sig, förrän han, till hvilken
de hade vändt sig, hvars tunga icke ville
göra sig skyldig till något fåfängligt smicker,
men som dock hos sina åhörare önskade
förekomma hvarje i minsta mån förringande
tanke om öknens store profet, afgaf om sin
vän och förelöpare det herliga vittnesbördet,
att han i sanning var den utlofvade rösten,
som bebådade en ny och bättre dags
inbrott, att han var den störste af alla Guds
budbärande härolder, den Elia, som enligt
den gamla profetians sista ord skulle föregå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
