Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXIII. En stor dag i Jesu lif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
421
23. EN STOR DAG I JESU LIF.
422
man blott nalkas honom med sin mun och
hedrar honom med sina läppar, utan som
föredrager en »bäfvande lydnads ödmjukhet»
framför en bullrande tungas djerfva
vältalighet. Han, som utkorade den i vida kretsar
föraktade publikanen, egde icke ett enda
uppmuntrande ord för den allmänt aktade
skriftlärde. Väl afslog han icke uttryckligen
den erbjudna tjensten, men han antog den
icke heller. Den skriftlärdes plötsligt
uppflammande hänförelse hade utan tvifvel sin
orsak i ett djupt rotadt sjelf bedrägeri.
Derföre lät Kristus med tydliga ord honom
förstå, att man i hans tjenst icke kunde vinna
rikedom eller ära eller goda dagar eller
öfver hufvud några jordiska fördelar.
»Räfvarne», sade han, »hafva kulor, och
himmelens foglar hafva nästen, men menniskans
son hafver intet, der hau kan luta sitt
hufvud till.»
Den andre, som vände sig till Jesus, var
redan till hälften hans lärjunge, men
önskade blifva en hel efterföljare, endast att
han förbehöll sig, att han först måtte få gå
bort och begrafva sin fader. »Men Jesus
sade till honom: följ du mig och låt de döda
begrafva sina döda», det är, låt verlden och
de ting, som i verlden äro, sköta sig sjelfva.
Den, hvars ärliga håg det var att följa
Kristus, måste, då det gällde ett val,
icke_be-kymra sig om fader och moder. Han måste
lemna åt de andeligen döda att draga
omsorg om de lekamligen döda.
Svaret till den tredje af dessa frågande
var icke olikt svaret till den andra. Äfven
den tredje bad om uppskof, ville ej genast
följa Jesus på hans vandring, utan önskade
först taga afsked af sina hemma varande
vänner. »Ingen», så ljöd vår frälsares svar,
hvilket blifvit ett ordspråk för alla tider,
»ingen, som sätter sin hand till plogen och
ser tillbaka, är beqväm till Guds rike.» Vi
föra oss här till minnes Augustini sköna och
träffande bild: »östern kallade honom, han
måste derföre vända sina tankar från den
bleknande Vestern.» I ett sådant sinnelag
var det, som en Thomas af Aquino, en
Franciscus af Assisi, en Frans Xavier och flere
med dem af de store männen i kyrkans
historia kunde hålla modet uppe och finna
tröst och hugsvalelse, då de dock för Kristi
skull måste offra sina familjeförbindelser och
alla andra jordiska band, som eljest i sig
sjelfva voro dem dyrbara.
Så voro då ändtligen, tycktes det, alla
hinder och dröjsmål undanröjda, och den
lilla farkosten kunde hissa segel till affärd.
Och dock ser det ut, som om Jesus icke
ens nu blifvit lemnad i fred af
folkskarornas till’plågsam efterhängsenhet gränsande
o
ifver att komma i beröring med honom.
Åtminstone säger Marcus, att »äfven några
andra skepp voro med honom.» Men
sannolikt blefvo dessa, då vi ej vidare höra
omtalas, att de nådde den andra stranden, inom
kort skrämda eller skingrade af de tecken
till en annalkande storm, hvilka snart visade
sig. Men huru härmed än förhöll sig, visst
är, att Jesus i sin egen båt och bland sina
egna trogna lärjungar fick tillfälle att hvila
ostörd, och, innan de hunnit långt ut från
stranden, hade han redan lagt sitt hufvud
emot rodermannens läderdyna (»hyendet i
bakstammen»). Der sof han nu den tröttes
djupa sömn; der sof han nu dens lugna
sömn, som har frid med Gud.
Men äfven denna sömn, som var vår
frälsare så väl behöflig, skulle hastigt och
våldsamt störas. En af dessa vilda stormar,
som äro egendomliga för denna djupt i jör-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
