Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXV. Matthei gästabuds dag (fortsättning)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
449
25. matthet oAbtabttds da o (forts.).
450
sade: min dotter är på sitt yttersta; kom
och lägg händerna på henne, att hon måtte
vederfås och lefva!» Och Jesus, hvars
kärleksfulla sinne aldrig tillät honom att vara
döf för någon lidandes bön, steg genast upp
från bordet och gick med denne Jairus,
hvarvid han icke blott beledsagades af sina
108. En fången ju<le.
lärjungar utan äfven af en stor
menniskoskara, som varit vittne till denna upprörande
scen. Och i det han gick, trängde sig folket
"i sin ifver omkring honom på alla sidor.
Men i denna folkhop, till hvilken utan
tvifvel icke blott åtskilliga af fariséerna och
Johannes’ lärjungar, med hvilka Kristus hade
fört sitt samtal, utan äfven några af de
publikaner och syndare, med hvilka han suttit
till bords, hade slutit sig, fans der en, hos
hvilken det icke var nyfikenhet utan en helt
annan orsak, som förmått henne att nu följa
den store undergöraren i spåren. Det var
en qvinna, hvilken i tolf år hade lidit af en
svår sjukdom, som gjorde henne oduglig för
alla lifvets förhållanden, och som var så
mycket mer pröfvande, som den i det
allmänna föreställningssättet ansågs såsom en
omedelbar följd af ett lastbart lefverne. Hon
hade förgäfves förslösat allt, hvad hon egde,
på många olika läkare och läkemedel;
hennes sjukdom hade härunder endast blifvit
värre; nu ville hon såsom den sista
förtviflade utvägen söka hjelp utan penningar och
för intet hos den store läkaren från
Naza-reth, om hvilken der talades så mycket bland
folket. Vare sig nu, att det var derföre, att
hon icke vidare hade någon betalning att
erbjuda, eller möjligen derföre, att hon af
qvinlig blygsamhet icke ville omtala den
sjukdom, af hvilken hon led — nog af, hon
beslöt att, Kristus ovetande, så att säga
stjäla sig till den hjelp, efter hvilken hon så
mycket längtade. I denna afsigt trängde
hon sig med förtviflans styrka och
ihärdighet genom den tätt sammanpackade
inen-niskomassan, till dess hon lyckades komma
frälsaren så nära, att hon kunde vidröra
honom, då hon med ifrig hand fattade i
någon af de hvita tofsarne på hans mantel.
Enligt föreskrifterna i Mose lag skulle
nämligen en hvar jude i hvarje hörn af sin
tal-lith, eller mantel, hafva en tofs, hvilken var
fäst med en snodd af den symboliska blåa
färg, som skulle påminna honom om, att
han var helgad åt Gud (4 Mos. 15: 37—40;
29
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
